Strandskatan

Fick en blomma, till och med en ros av en ung, tjusig man igår. Den pryder nu mitt lilla balkongbord så jag kan titta på den när jag sitter med min kaffekopp och njuter av sommar och semester.

Min berättelse kunde ha avslutats där. Den är nämligen helt sann.

 

Men för att ingen ska bli FÖR avundsjuk som jag antar att den kvinnliga delen av mina läsare just nu blivit, eller i alla fall BORDE bli, så är det väl lika bra att jag tar drar hela historien.

I går var jag till Coop och handlade. Köpte lite nödvändigheter, en ros i kruka och för att det var så himla varmt greppade jag en Coca Cola ur den lilla kylhyllan som brukar finnas innan varje kassa. Den pryddes av texten "Dela en Cola med Roland". Den unga mannen i kassan, gissningsvis runt 25, log med hela ansiktet och sa: 

-Jasså, du ska dela en cola med Roland du :)?

Jag ler tillbaka och säger "Kanske det! Måste väl leta reda på en Roland först i så fall för jag känner ingen vad jag vet"

Killen scannar in mina varor genom kassan och fortsätter prata:

Ja, jag heter ju Robin jag (han pekar på sin namnbricka och fortsätter skicka varor genom kassan), och jag har letat och letat efter mitt namn på flaskorna (han skickar iväg blomman, liggandes på banden) men inte hittar jag det heller (filen, kattmaten åker iväg)...Kan inte fatta att det inte finns, såååå konstigt namn har jag väl inte...bla bla bla..Killen pratar på. Jag håller med, tycker det är ju konstigt, betalar, säger tack och hej, ha en trevlig kväll och ska till att plocka i mina varor i kassen. Då märker jag vad som hänt. Blomman ligger pressad mot kanten på disken, och bakom den matar filpaket och kattmat och några andra tunga varor på och pressar den stackars blomman ännu mer mot kanten. Killen i kassan märker också vad som hänt. Jag tar upp blomman, några blad faller av och den ser aningens tilltuffsad ut. ojojoj, säger killen, jag hämtar en ny åt dig, Nej, det är lugnt, säger jag, Tror den klarade sig rätt bra. Bara två blad som fattades och inget verkade brutet.Ja, du ska i alla fall inte behöva BETALA för den säger han då. Tack, tack, säger jag, och fick pengarna tillbaka.

 

Så skuttar jag ut från affären med mina varor med blomman som jag fått av en ung tjusig man :)

Nu blev ni allt bra förvånade va, när jag kommer med ett nytt inlägg? Men vem vet...det kanske (nu säger jag KANSKE) kommer att ramla in en del här framöver.

Nu sitter jag på balkongen och väntar på att batteriet till gräsklipparen ska ladda på sig. Hann nästan färdigt innan den inte ville längre. I vårt hus har vi en "fruntimmersklippare". Det innebär att den inte har startsnöre. Startsnören och kvinnor går inte ihop. Och det säger jag inte nu bara för att jag tycker att vi är ett svagare kön eller att jag på något annat sätt vill nedvärdera oss. Men handen på hjärtat, ni medsystrar, vad tycker vi om startsnören???? Vem tycker det är ett bra sätt att starta en motor på??? Vem har rätta startsnöreknycken i armen? Nä, det är en kostruktion av män för män. Vår gräsklippare väsnas inte så mycket heller. Det går lätt att prata i mobilen samtidigt som man går runt och klipper. Samtidgt får man ju automatiskt en paus i klippandet när batteriet måste laddas. Kan det vara bättre..näpp!!

Apropå små tekniska prylar. Läste något kul i Järnias reklamblad idag. Där fanns en klatchig rubrik i en stor rosa cirkel med texten "Ge bort något mamma vill ha" och en bild på en laseravståndsmätare och en vinkelslip!!!!!! Till och med jag är tveksam till den typen av Morsdagspresenter trots att jag säkert i många sammanhang kan anses vara just en sådan kvinna som kan tänkas vilja ha just det. 

Nej, hörni, ni som tänker fixa en morsdagspresent idag.  MAMMA VILL HA EN BLOMMA OCH SNÄLLA BARN! :)

Jag säger bara det....ungar :)

 

Barnet: Jag ska få en ny mamma och pappa

Jag: Du skojar

Jag: Näää...det tror jag väl inte..

Barnet: Joooo...fast inte idag...Idag ska jag leka med  *xxxkompisxxx*

Spel och lotterier har aldrig vart min grej. Fnyste lite föraktfullt åt alla som jag hörde skulle tillbringa uppesittarkvällen med att spela BingoLotto. Facebook var överöst med bilder på bingolottobrickor och ryktet nådde mig att till och med mina egna barn med ett gäng kompisar skulle träffas och spela.

Hade TVn på i bakgrunden när jag julpysslade lite i köket när jag fick höra att det fanns en BINGOLOTTO-app. Jag vet inte vad det var som flög i mig men helt plötsligt laddade jag ner en app och beställde en lott via sms ( som jag inte heller hade en aning om att man kunde innan) Nu var det en miljon andra som hade hört samma sak som jag och fått för sig detsamma så det hände inget när jag sms:ade efter lotteländet. Otålig som jag var slängde jag iväg ett till sms och efter en kvart...typ...när jag återvänt till köksbestyren plingade min mobil. Den plingade TVÅ gånger. Jag hade köpt TVÅ lotter. 

Nåväl...gjort är gjort, tänkte jag, bänkade mig i soffan för Bingo2 (första dragningen var redan missad!!) och spelade mina TVÅ brickor. Vann förstås INTE. Sen tog det ju evigheters evigheter innan nästa dragning var och när Ranelid drog i gång sina "jag vet inte vad?-prat" till harpaspel hade jag tröttnat för länge sedan.

Kollade i alla fall nyss  i min app och meddelandet som mötte mig var "INGEN VINST på någon av dina TVÅ jävla lotter din lättmanipulerade kossa!!!" (vissa av orden stod mellan raderna).

 

Jag fick ombesiktning på min bil här om sistone. Mina "meckarkillar" hade i hastigheten vridit ena bromsoket när de bytte bromsarna så bromsslangen var snodd och besiktningsmannen tyckte sig minsann se att de var SKAVT på den. Själv tyckte jag att det var bara lite smuts som var bortskrapad men besiktningsmannen sa att bromsslangen skulle bytas och gav mig en en månads frist som brukligt är. Då tyckte jag en månad var en lång tid, men ett, tu, tre så hade det gått MER än en månad och det lackade mot jul och bilen fick körförbud. 

Nu tyckte jag inte att det var något större problem, för jag räknade ut att jag skulle sticka iväg under helgen och köpa en ny slang och be avkomman fixa det åt mig, och så besikta den i dag, så bilen skulle vara körklar inför julledighetens alla utflykter.

Men då visste inte jag något som jag vet nu. Nämligen det att en BROMSSLANG inte är något man bara sticker iväg och KÖPER. Närååå, bromsslangar är en s k BESTÄLLNINGSVARA!!!!!

Nu är ju Johan och jag (och Adde förstås) ändå lite fiffiga. Vi (eller mest Johan) vände på bromsoket, putsade upp slangen och dess fästen med rengöringsmedel och vinylglans så den åtminstone såg ny ut. I morse klockan sju stod jag vid bilbesiktningsmannen som hissade upp min bil och han sa: "DET SER JU BRA UT DET DÄR" och printade ut ett godkänt besiktningsprotokoll till mig.

Jojo..ibland har man tur vill jag lova, och håller nu tummarna att skadorna på slangen i själva verket inte var allt för stora.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            Ha de // Strandskatan

 

 

När man har ett liv som är värt att skriva om, då har man inte tid att skriva något. När man har tid, då har man inget att skriva om...

I lördags bjöd Nina på Nobelfest. Tur att hon ordnade den hos mig så jag slapp gå ut i finaste balklänningen i snöyran.

 

 

 

Till detta intogs allehanda alkoholhaltiga drycker och twistkarameller. Vi glömde dock dela ut själva Nobelpriset.

 

 

 

 

 

 

Men SERIÖÖÖÖÖÖST!!!!!! Årets GLÖGG var då väl ingen hit??? 

 

 

Idag fick jag för mig att jag skulle frosta av frysen. Det var ju minusgrader så jag räknade ut att det jag hade i frysen skulle klara sig bra på balkongen medan jag pysslade med isbrytning. Insåg ju ganska snart att det där med att frosta av frysen var något jag borde gjort för länge, länge sedan. Översta lådan gick inte ens att ta ut. Tack och lov kunde jag lirka ut det som låg i lådan iallafall. Fick sedan en jättekul dag (OBS ironi!) med att koka upp vatten och ställa in i frysen för att få processen att gå fortare.

Gjorde åtminstone en del fynd som gladde mig. Gula kantareller sedan 2012, en kanelbulle från samma tid (smakade ganska ok) och en kesoburk med råröda jordgubbar (blir pannkaka i morgon)

Men nu är jag ju inte bara isbryterska utan tvätterska också. Och dessutom motionscyklist. Och det är väl tur det för var ska man annars hänga tvätten?

 

                                

Måste ju bara skriva några rader om helgen som var. Helgen då jag tillsammans med tre jobbarkompisar åke till London. Vi åkte i fredagsmorse i halvtretaget. Flyget lyfte sju från Skavsta och planet landade ett par timmar senare på Stansted. Alla flög visst till Stansted denna morgon så vi tillbringade väldigt lång tid med att köa...och köa...och köa.. Frampå dagen kom vi i allafall till det gulliga lilla spartanska hotellet i Tufnell. Checkade in, gick ut och åt Fish and Chips, gick till rummen och vilade (sov som stockar)  några timmar innan tuben tog oss till Piccadilly Circus med omnejd där vi gick runt och tittade på London i skenet av juldekorationer. Besökte London Eye och Big Ben. Käkade en Big Mac på Mc Donalds och tunnelbanan till Arsenal Arena för att göra Fredrik stolt och glad (Arsenalfan).

På lördagen intog vi hotellfrukosten bestående av rostad formfanska och marmelad med en kopp pulverkaffe till. Kändes väldigt engelskt och bra. Tog sedan tunnelbannan till Madame Tussauds. Nu låg ju inte Madame Tussauds vaxkabinett alls där vi trodde, eller där Fredrik trodde ( vi litade av någon anledning fortfarande på att han hade koll???)  Alla andra Londonturister var också där. Men jag såg mycket kändisar. Lite stela var de dock... Bara en som inte var stel. Stod och tittade en stund på en docka som fotograferades med en människa. Funderade över vem det kunde vara. Döm om min förvåning när dockan knallade i väg. Jag hade visst kollat på fel... jaja..vaxdockorna var väldigt natutrogna. Fick till det med ett träsktroll så jag kan inte vara annat än nöjd med besöket. Jajustja...den lilla skräckvandringen...HUA!!!!...Den var INTE att leka med. Mia klämde sönder min arm och jag gick med andra axeln före som ett skydd och blundade stundtals. USCH!!

Efter lunch (hamburgare) besökte vi Hyde Park, Green Park och Buckingham Palace. Sen drog vi till shoppingstråket i centrala London. Vi försökte ta oss framåt på de överfolkade trottoarerna och efter någon timme hatade vi människor och FLYDDE till London Bridge, Tower Bridge och Towern. Finfint i alla lampsken. Lång promenad längs Themsen och pizza i magarna. Avslutade dagen på en Pub i Camden. Drack kaffe Latte!?!

Efter 30 000 steg och drygt två mils promenad i fötterna och en blåsa under tån somnade jag tämligen gott på lördagkvällen också.

Söndag: Gott om tid...äter frukost. Checkar ut tar tuben till liverpool street.  Köar till bussen. Gott om tid. Hmm...visar sig vara fel bussbolag när vi väl köat färdigt. Letar på nästa buss...börjar bli lite bråttom...men under kontroll. Hittar inte busshållsplatsen trots instruktion. Viss stress börjar infinna sig. Ny instruktion...hittar hållplatsen...men får vänta. Nu jäklar börjar det bli bråttom. Busschauffören har inte bråttom...han tar det lugnt...blir lite sen. Plockar upp folk efter vägen. En till och en till....Klockan går fortare än bussen. Framme på flygplatsen springer vi till incheckningen.... KÖÖÖÖ!!!! 12 minuter innan gaten stänger. personalen jobbar sakta. Folk är inte klara när de kommer fram till disken utan ska snöra av sig skor och fiska upp vätskepåsarna ur bagaget. NU HAR VI JÄKLIGT BRÅTTOM!!!!  Men som i ett trollslag vänder turen. Personalen öppnar en ny kö. Vi hamnar långt fram. Vi springer i genom, Visar sig att vi ska till en gate som är nära. Inga köer existerar mer. Vi bara springer...och vi hinner. Och vi pustar ut. Vi lyckades inte bara ta oss iväg till London ...vi lyckades ta oss hem också.

Tar efter mycket från Sverige. Snott affärsrörelser som McDonalds, Burger King och Specavers, Maten är också typiskt svenk som hamburgare och pizza. Jackor handlar Londonbor på HM. Londonborna visar inte sina hem utan drar för sina fönster med gardiner.  De tycker inte det är så viktigt att ha det mysigt på balkongen eller i trädgårdarna heller. Annars ser Londonbor ut som andra människor, de är vänliga och man förstår vad de säger. Det är enklare att åka tunnelbana i London än i Stockholm. Helt klart en stad för nybörjartursiter. Rekommenderas!!

 

Så här på fredagmorgonen har jag bara EN undran....VAR ÄR DEN UTLOVADE SNÖN???? 

I väntan på snön så gör jag en resumé av veckan som gått. 

Vi blåser fanfar för Olle som klarar sitt teoriprov för körkortet. Visserligen förstördes min sovmorgon eftersom jag i rollen som den omtänksamma modern går upp i ottan och skjutsar honom till Trafikverket.

Jobbar och "jular" mitt hem. Eftersom jag inte hann klart utan är under en "process" ser det ut som ett bombnedslag. 

Mors lilla Olle kör upp och är numera KÖRKORTSINNEHAVARE. HURRA HURRA HURRA!!!  Kommer på att jag måste röja på balkongen innan det utlovade ovädet drar in. Annars är vädret toppen. Tillbringar eftermiddagen i skogen med alla tvåor och Rasmus.  Sämre kan man ha det...

En bil med vinerdäck levereras av Olle som dock lägger beslag på mors Fransos. Tillräckligt med snö för ungarna ska kunna åka stjärtlapp. Mysfaktorn har börjat infinna sig på Eriksbergsvägen. Soffhörnet med kaffekoppen kändes helt rätt. Grämer mig dock en smula att jag valde att titta på ett program om Skolsnusket när det visat sig att jag missade Jul med Ernst!!! Olle och bilen var försvunna till halv två på natten. Med nytt körkort och klass 1-varning på vädret så somnade jag inte helt lugn.

 

Ska bli spännande att se vad denna fredag bjuder på....

 

                                                                                            //Strandskatan

"Man blir som man umgås". Det måste vara anledningen till att jag känner mig som ett hungrigt 24 årigt Arsenalfan som tycker bussar är fula!!

 

 

 

 

 

Jag börjar inse att jag anammat det där med vardagsmotion riktigt seriöst. Det verkar som jag tar varje tillfälle som ges att få några extra steg i benen.

Det börjar redan när jag ska till jobbet. Då brukar jag kliva upp, mata katten, äta frukost och släppa ut katten. Sedan gör jag mig i ordning för att åka till jobbet. Jag tar "jobbväskan" och går ut. När jag kommer till parkeringen kommer katten oftast jamande och ska in varpå jag tänker jajustja,,,katten! och så vänder jag om och följer katten in. Så går jag tillbaka till bilen. När jag låser upp bilen kanske jag kommer på att jag borde ha jobbnycklarna med också. Går in igen, hämtar nycklarna går ut för att åka. Sätter mig i bilen, Checkar klockan på mobilen...mobilen? var är mobilen??? Går in igen...letar efter mobilen,...lite föööör länge (hittar den oftast på elementen på toan)...kollar tiden. Sen förstås! Springer ut till bilen. Åker till jobbet. Springer in på jobbet för att hinna i tid. Hur mycket extra vardagsmotion ger inte det???

Lika är det när jag ska HEM från jobbet. Då plockar jag ihop mina saker, säger hejdå, går till bilen. Väl i bilen så tänker jag....jajustja...NYCKLARNA!! In igen, hämta nycklarna, ut till bilen en andra gång för att upptäcka att man inte har riktiga skor på sig utan de illgröna jobbtofflorna i plast. In igen, byta skor, ut till bilen, och kanske åka hem (om man inte glömt något mer förstås)

 

Jag tillämpar vardagsmotion när jag handlar också. För att få så mycket motion som möjligt när man handlar ska man alltid ta en liten korg som man bär. hur mycket man än behöver handla. Sedan tar man inte med någon inköpslista utan handlar med känsla och association. Med det menar jag att man går in i affären och ser något som verkar gott, exempelvis inlagda rödbetor. Man tar en burk och tänker att pölsa till rödbetorna skulle inte vara helt fel (mot charken), Så tänker man att tänk vilka fläckar det kan bli av rödbetor, jag kanske måste köpa en ny disktrasa ( avdelnningen för städartiklar). Appropå trasa, jag ska ju bort i helgen, jag borde gå och titta på något snyggt att sätta på mig istället för min vanliga gamla trasa (varpå man byter till en annan affär). När man botaniserar bland klänningarna kanske man tänker, undrar om man får något tilltugg på festen? Jajustja...tugga...jag måste ha en ny tandborste (byta affär igen). Hittar en grön och fin tandborste, grön som gräs...korna äter gräs...mot mjölkavdelningen. Och så där håller det på och när man väl är färdighandlad så är korgen så tung att varje meter man förflyttar den är ett kraftprov och många många extrasteg har man gått.

Väl hemma visar det sig dock att man bara har med sig hälften av vad man egentligen behöver fast ändå dubbelt så mycket varor. Jaja...vardagsmotion får man i alla fall!

 

                                                                   Ha'de bra // Strandskatan

 

 

Idag är det min son Johans födelsedag. Han fyller 24 år. 

 

 

Det är också Johans farmors sista dag i livet. Hon blev 74 år.

 

Sov i ro, kära farmor Gunhild. Nu får du vila....

 

 

Jag är ju inte bara "fröken", jag är ju "discokula" också. I alla fall i dag. Så i dag när jag skulle åka till jobbet tog jag inte på de vanliga kläderna. Jag öppnade garderobsdörren och letade runt efter det mest glittriga jag hade. Det blev en guldig topp, en tröja med silverpaljetter, en alldeles för kort svart kjol med lite glitter i och de festigaste strumpbyxor jag hittade. silvernagellack och lite glitterspray i håret. Och ett par stora örhängen förstås....och smink. Min jobbarkompis Rasmus sa att jag såg ut som någon som klädde sig utan att vara medveten om sin ålder. Och jooorå...kan nog hålla med. Jag såg ut så som en åttaåring skulle kunna tänkas klä sig. Haffat de finaste utan att ha någon som helst tanke på om det vare sig passade sig eller passade ihop.

Fast barnen på jobbet tyckte att jag var JÄTTEFIN!!! De var förresten också fina. Fina klänningar, våfflat hår, och spindelmannen kunde man bland annat se skuttande runt på dansgolvet.

Jag kände mig helt rätt ända till klockan tre och discot var slut. Då kände jag mig HELT FEL!!! Jag hoppades verkligen att alla föräldrar som hämtade sina barn KOM I HÅG att vi hade haft disco och det var därför fröken såg ut som en diskokula. För säkerhetsskull så PÅMINDE jag alla föräldrar som tittade lite fööör länge på min utstyrsel.

Efter jobbet åkte jag och handlade med dragkedjan på jackan uppdragen under hakan, strumpbyxor med guldgirlanger (kjolen var för kort för att överhuvudtaget synas under jackan) och glitterspray i håret. Säkert Coops mest pimpade kund. 

 

 

 

Nä, nu får det vara nog med glamour, nu åker myspyjamasen på.

Jag kan inte låta bli att dra med handen över smalbenet. Där finns nämligen en väldigt öm bula, stor som en ägghalva. Orsaken till bulan är ouppmärksamhet, eller felplacering av parkbänk, eller mobiltelefonen eller möjligtvis en kombination av allt detta. Det som är aningens synd är att bulan inte har blårödlila färg. Det hade känts bättre om det såg ont ut också. 

Bulan uppkom iallafall i dag när jag med relativt hög hastighet, gick ner för yttertrappan på jobbet (i mörker), rundade trappäcket, tog riktning mot parkeringen, ögonen fastnaglande i mobilen, och så SMACK...gick jag rakt in i änden på bänken (nu skulle man ju vilja skylla på att bänken inte brukade stå där, men...icke..)

Jag ville GRINA!! Gjorde ju vansinningt ont. Gör förresten fortfarande ont! Så ont att jag måste tröstäta Alladins chokladpraliner som så passande såldes på Ica Väst  (..och NU borde jag få reklampengar) för 29,90. 

mmmmmmm......MARABOBOU...(nu borde jag få ännu mer reklampengar). 

 

Nu ska jag äta mig tjockare och gladare.

 

 

Jösses, klockan tio i dag satte jag mig i soffan med en kopp kaffe och då hade jag hunnit öppna på jobbet och jobbat en timme, tvättat bilen, åkt med bilden på kontrollbesiktning och vart och simhallen och simmat en timme.

Nu är jag ledig till klockan ett, sen jobba till halv fem och så bostadsrättsföreningsmöte i huset.

Joråååsåatt.....det rullar på..

Om nu någon annan lyckas vara i ett ovanligt effektivt flow och precis som jag får en massa tid över så kan jag rekommendera två bloggar som man med nöje kan läsa. Den ena bloggen skrivs av min dotter Hanna och under namnet Bondblod och den andra av min "extradotter" Kristin som skriver bloggen Krissw. Båda är de sprungna ur den uppländska myllan i slutet på åttiotalet, fick sina skrubbsår på knäna av samma lekar, gick på samma dagis, gick i samma skola, umgicks med samma kompisar, var bästisar ibland, var verkligen inte bästisar ibland. Deras vägar har med tiden ringlat i väg åt olika håll och vart de är på väg får väl framtiden utvisa. 

Själv känns min väg som en motorväg....spikrak, enkelfilig och snabb...joråååminsann...efter en sådan här morgon sååå.              

                                                                                          Ha´de så bra// Strandskatan

Var på Julmarknad på Taxinge slott i går. Köpte en getost av blåmögelkaraktär till mig själv och en strut päronkonjaksfudge till en arbetskamrat som satt lätt dreglande och med drömmande blick talade om den när han hörde att jag skulle på julmarknad.

Nu törs jag ju inte riktigt svara för smaken på konjaksfudgen efter att ha förvarat dem en halv dag i samma påse och stanken som mötte mig när jag öppnade påsen var...vad ska man säga....MÖRDANDE!!

Nåväl, Bara att hoppas på det bästa!

 

 

 

Jorååå...inte för att jag vill skryta...(eller JOOO det vill jag) ..men man sprang väl HEEELA spåret idag med då. Eller joggade iallafall. Eller masade mig fram i en takt strax över promenadtakt. Men ändå... :) :)

 

 

 

 

 

Jag har sedan ett par månader vart en ganska flitig besökare i simhallen ett par förmiddagar i veckan eftersom jag har förmånen att börja jobba ganska sent vissa dagar. Simma en timme fram och tillbaka, fram och tillbaka, längd upp och längd ner, kan vara nog så tradigt. Men det händer alltid något där som roar mig en smula. Idag var det ovanligt mycket folk där. Två skolklasser och bara en bana öppen för oss motionsimmare. Efter en stund öppnas ytterligare två banor och sedan byter de skyltar på banorna och den forna motionsbanan förvandlas till en snabbana. Det uppmärksammas dock inte av de två äldre damer som blev kvar i den banan när alla vi andra bytte. De simmar vidare, sida vid sida och pratar, pratar och pratar med varanadra.

Snart kommer en slimmad ung man på ca 20 år i simglasögon och badmössa (brukar betyda att man är SNABB). Han ställer sig på kanten och ska precis kasta sig i på ett sådant där elegant sätt som snabba simmare i simglasögon gör då de två pratande damerna kommer guppande. Han hejdar sig och väntar och jag antar att han tänker att de vill simma fram till änden av banan innan de byter. Men de ser honom inte utan vänder håll och guppar långsamt vidare nästa vända. Killen ser lite besvärad ut och nu kliver han i vattnet och står och väntar i änden på banan i stället. Damerna kommer tillbaka men ser liksom inte killen iallafall utan vänder om ytterligare en gång. Han ser mycket besvärad ut, tittar hjälplöst mot badvakterna som inte ser hans dilemma. Han byter till vår bana och efter ena kanten börjar han simma en sådan där perfekt ljudlös plaskfri supersnabb crawl bland alla oss andra vanliga bröstsimmare.Han måste ju dock stanna varje varv för att kolla att ingen är ivägen för honom.Han sneglar då hela tiden mot snabbanan. Det ser ut som han tänker: "ska jag våga säga åt tanterna?" Själv tänker jag också att jag kanske ska göra tanterna uppmärksamma på att de simmar i fel bana för att hjälpa killen som är sååå besvärad. Nu kom jag fram till killen innan där han stod i ena änden av bassängen och kollade fri väg och sneglade på tanterna. Jag sa till killen att jag tror du kan säga åt dom för jag tror de bara inte har uppmärksammat att de bytt skyltar på banorna för de verkar väldigt inne i sitt samtal. Jo, sa killen, jag kanske ska göra det. Jag vänder håll och i ögonvrån ser jag killen simma över till snabbanan igen och när tanterna närmar sig hör jag ett:"Ursäkta mig, men..." Tanterna börjar kackla ännu mer, ber tusen gånger om ursäkt och byter förstås bana.

Då ser jag en annan tant, lite sportigare tant i simglasögon, i motsatta änden av snabbbanan komma, kliva upp på kanten och plumsa i helt utan att se den försynte snabbsimmande killen som ljudlöst forsar fram genom vattnet. Stackarn tänkte jag, även om hon var snabbare än de första tanterna var hon ett STORT hinder (de krockade i princip) Fast hon tyckte tydligen inte att hon var det för hon sa åt killen att vi ryms väl här båda två. Jovisst, sa killen...röd i ansiktet. Och tur var väl det för DEN tanten var inte att leka med.

När jag strax efter gick upp ur vattnet och in i duschrummet så kom hon också medan jag var kvar (hon var tydligen inte så uthållig iallafall). Där fanns också ett gäng yngre glada tjejer i tioårsåldern. Ni kan ju tänka er hur det kan låta med ett gäng glada tjejer med höga gälla röster i ett kalt kaklat duschrum. Oj, vad tanten blev arg. Skällde ut de stackars tjejerna efter noter för att de väsnades. Stackars tjejer, de såg helt förskräckta ut, och det gjorde nog jag med förresten. Jag tänkte att det var väl en himla tur att den försynte killen i snabbanan gick med på att dela bana med henne, annars vet i gudarna hur det gått.

Ser fram mot nästa simpass. Undrar vad  det kommer att hända för spännande då?

Dags för jobbet....Hörs!!                              

 

                                     //Srandskatan