Strandskatan

Inte för att jag inte trivs på mitt jobb, för det gör jag, MEN ett visst mått av panik börjar infinna sig i och med att semestern snart är över och jag har MASSOR med semestergöromål ogjort. Idag blir det speedad östkustsutflykt de lux....

 

 

Säga vad man vill om Bonden men rolig är han. Och tar sig an modern teknik gör han...eller?? Några papper (sända med post) skulle granskas, skrivas under och sändas tillbaka. Han står och tittar på den gamla skrivaren (utan scanner), kliar sig i huvudet och ringer mig för ett råd.

Bonden: Kan man köra det här baklänges i kopiatorn och skicka tillbaka det???

Jag: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH....

HIHIHIH....hahahahahaha....hihihihi  ...osv...(skrattar än)

På årets mest händelserika helg glömmer man kameran hemma....

Hur som helst så stod det Hemlig Resa på dagens program (LRF i Huddunge-Enåker,alltså Gun, som arrangerar).

Vi hamnade i Gävle. Först var det tågmuseum. Där köpte jag två jättestora, jättefina affischer att sätta på väggen. Så här i efterhand undrar jag lite hur jag tänkte? Vill jag verkligen ha två stora affischer i min lilla lya med SJ-reklam på??? Nja...

 

Sedan åkte vi till fängelsemuséet. Det var riktigt spännande. Klart sevärt! Om än en smula makabert. Ruskiga historier fick man sig till livs där.

 

 

Efter det åkte vi vidare till en gård i Hille med caféverksamhet, loppis och traktormuséum. Trevlig ställe!

 

Väl tillbaka i Huddunge fick jag göra en akututryckning till Lagbo Gård eftersom Dotran ringde och lät riktigt "ämlig" i luren. Hon hade, på årets varmaste dag, mjölkat varma kor i en varm lagård, varit ute och sprungit 6 km efter det, vickat runt traktordäck och släpat frontvikter i träningssyfte, innan hon sedan motade in alla varma kor i den varma lagården för kvällsmjölkningen. Hon fick ju förstås värmeslag/vätskebrist så mamsen fick rycka in och assistera. Trots att kopigan var rätt däckad kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite kul att mota lite kor (hög nostalgifaktor). "Kopigan" fick i allafall vatten, läsk, och kaviarmackor av sin ömma moder och repade sig så småningom.

Årets varmaste dag avslutades med kvällsdopp och termoskaffe i Råksjön tillsammans med Raggarfamiljen och Svante, Björnarborna och Hallsjöbonden. Jaa...sämre kan man ha det...

...och den årliga Tjejfesten hos Biggan! Lika roligt varje gång!! (kan inte skriva mer om denna kväll! Det som händer där stannar oss emellan...hihi)

 

Fasligt sjå med semester faktiskt. Men roligt är det!! Senaste veckan har flugit förbi med ett späckat schema av allehanda aktiviteter.

I fredags var det PowerMeet i Västerås. Strandskatan fick äran att få tillgång till en plats i baksätet på Raggarbrudens Buick. Det tackar jag för. Konstaterade att vi är väldigt städade PowerMeetbesökare. Vi drack kaffe istället för öl och vi talade i samtalston istället för att skrika, vi satt på varsin campingstol vid sidan av vägen istället för att springa runt på gatorna och framför allt BEHÖLL VI KLÄDERNA PÅ!!!! Kan ju förstås vart Raggarbrudarnas och min närvaro som fick pojkarna/männen/gubbarna att vilja dra ner byxorna ....eller promillehalten i blodet....vad vet man??

Många fina bilar var det i allafall....och många skrothögar...och svensson.bilar...

Jag tyckte nog ändå att den största fröjden för ögonen var de CYKLANDE POLISERNA!!! Ojojoj...där gick allt tanten i gång ;)

 

Idag har jag lärt mig två saker. För det första: Ha ALLTID en välladdad mobiltelefon när du ska ut i skogen och leta efter "hittaut-nummer" och lita inte alltid på ditt annars förträffliga lokalsinne. Och förresten lärde jag mig en sak till: Ta ALLTID med kaffe om du tänker gå vilse.

Nu missade jag alla de sakerna men nu TÄNKTE jag ju inte heller gå vilse....bara blev så.

 

Eftersom jag har det så bra så jag har semester så hade jag bestämt att ägna mig åt http://www.hittaut.nu/uppsala och leta på några nummer i Lunsens naturreservat. Första numret var jättelätt. Andra numret fanns efter ca 2 km promenad och var lite klurigare att hitta. Tredje numret skulle sitta några hundra meter från stigen vid ett surhål och en bergknalle. Jag letade och letade men hela skogen var full av surhål och bergknallar så jag hittade inte pinnen med numret någonstans. När jag gav upp hittade jag inte stigen heller. Men eftersom jag visste var jag kom ifrån (trodde jag ja) så gick på "känn" . Över bergknallar och genom surhål, över bergknallar och genom surhål, över bergknallar och genom surhål....men INGEN stig. Runkeepern talade om för mig att jag gått 8 km och då kom jag på att jag skulle kolla på mobilen var jag var....då dog den....Jag gick över sjuttioelva bergknallar till och genom lika många surhål i någon timme till men ingen stig. Vid det taget höll jag dessutom på att svälta ihjäl.

Men så som en uppenbarelse såg jag en hittaut-pinne. Den pinnen jag inte hittade tidigare och FAST jag hade gått i en timmes tid BORT från den??? Lite hopp om livet fick jag och tänkte att NU vet jag ju var jag är åtminstone. Så jag tog ny riktning mot stigen. Över bergknallar och genom surhål...och JOHEJSAN...efter en kvart var jag tillbaka till pinnen IGEN??? Vafan, tänkte jag, gick jag fel??? Så knallade jag iväg igen och samma visa hände igen, efter en kvart var jag åter tillbaka vid pinnen. Då tänkte jag att det var dags att koncentrera sig och tänka till ordentligt. Satte mig ner, studerade kartan NOGA (surhål och bergknallar överallt både på kartan och i verkligheten) Kollade solen, men igenmulet så det var omöjligt att se mellan trädtopparna. Kollade noga om det såg upptrampat ut åt något håll (jag kunde ju inte vart den enda människan som letat efter den hittaut-pinnen) Så tog jag ett nytt beslut och gick. Och jaa, efter en stund kom jag ut på stigen igen. Jag var RÄDDAD!!!

Efter några km till efter en stig, som även den gick över berghällar och genom surhål, beslutade jag mig för att jag hade fått nog för i dag. Fyra timmar hade jag irrat runt och fått skavsår på kuppen.

Jag hann hem innan jag svalt ihjäl med (fast det var på vippen) och väl hemma serverade jag mig en stor kopp kaffe och en ostmacka och kände mig nästan lite upprymd över mitt lilla äventyr. Kanske åker jag dit och tar de andra numren i morgon :)

 

 

 

 

Kors i taket och över under alla under....jag har sprungit. Eller ja...joggat åtminstone. Av två själ har jag gjort det. Dels för att det anses nyttigt. Dels för jag tänkte SPRINGA i mål i på vårruset i vår. Och med mina riktiga 4-5 joggingturer i benen undrar jag nu detta: När ska det bli kul????

Alla springmänniskor säger ju att det är så fantastiskt roligt att springa och jag tycker att det är en plåga från första steget till det sista. Alltså flera tusen steg av plåga och leda. Först när jag kommer hem och slår mig ner i trädgårdsstolen och slår av "RunKeepern" tycker jag att det känns bra.

Men jag kämpar på i hopp om att även jag ska kunna säga "DET ÄR JU SÅ ROOOOOOLIGT ATT SPRINGA"!!!

 

Jag impulshandlade i går. En kaffebryggare. Det var halva priset på alla köksgrejer på coop så jag slog till. Känns som jag frångått mitt signum eftersom jag hittills vart den enda som kokat kaffe i en kaffepanna.

Borde nog fortsatt på det spåret. En kaffepanna ställer man undan bland kastrullerna när den inte används, och skulle den stå framme så tar den inte särskilt stor plats i ett litet kök. Men VAR placerar man en gigantisk kaffebryggare?? Hittade en bänksnutt bredvid micron som jag kunde undvara, men hur lätt var det då att ladda kaffebryggareländet. Överskåpet var i vägen, locket till vattenbehållaren var i vägen och markeringarna på vattenbehållaren syntes inte. Dessutom hade jag köpt fel filter (tack för rådet Nina). Fixade dock en kopp kaffe till frukost med mycket möda och stort besvär men var det värt allt? Näää...tror inte det.

Hela familjen och halva släkten är bjudna till Johan på julmiddag och julfirande. Han har pyntat och fixat i dagar och allt är fint och stämningsfullt.

 

Johan: Faan vad det snöar

Jag: Jaa...det är väl fint!

Johan: Ja, FAST jag har snöjour så jag måste ut och ploga!

Jag: MEN det borde du väl vetat INNAN du bjöd hem alla?!?

Johan: Jaaa...fast...det är bara småvägar så det tar väl bara 3-4 timmar....

Yngste Nissen och jag fick "äran" att julhandla all mat igår eftersom den lite äldre Nissen hade fullt upp att pynta sitt hem eftersom han också är årets julvärd-Nisse. Gammel-Nissen gjorde Jansson för han är inte riktigt säker på att någon av oss annan skulle använda tillräckligt mycket smör och grädde för att göra en i hans tycke perfekt Jansson. Han upplyste oss även att vi inte behövde köpa julskinka för det hade minsann han redan gjort.

Vi handlade prinskorvar, vörtbröd, sillar, sallader, ostar, must och godsaker tills bilen var full och plänboken tom och så lastade vi alla julklappar och packning för julhelgsvistelse och julklappar och Ubbe och åkte till Huddunge. 

När lugnet lagt sig och gammel-Nissen bänkat sig framför TVn och BingoLotto och Lill-Nissen, Nissan och jag själv skulle griljera skinkan och ta varsin skinkmacka så utspelar sif följande konversation.

 

Gammel-Nissen: Kolla i kylskåpet vilken lite söt julskinka jag köpt

Jag: Ja, den var liiiiten!! (tänkte att hur ska den räcka?)

Gammel-Nissen: Bara att griljera så kan vi ta varsin skinkmacka!

Jag:...men....????

Gammel-Nissen: Vaddå???

Jag: Den är ju FÄRSK...okokt....vi måste laga till den först...den kommer att bli ÄNNU MINDRE!!!

Gammel-Nissen: ?????????.....FÄRSK ??????????

 

Känns som det var tur att GammelNissen bara tog åt sig Janssonfixandet.

 

Natten var svår. Ubbe var otrogen och sussade på Nissans kudde inatt. Därför sa jag inget när Molly föriktigt bökade sig upp i min säng i natt. Problemet att ha Molly i sängen var dock att vi hade olika åsikter om täcket. Molly ville ha det under sig, jag ville ha det över mig.....

 

 

 

 

Efter några oroliga veckor fick jag idag äntligen svaret jag väntat på...att jag är FRISK!!  Jag har gått hela eftermiddagen med ett brett leende från öra till öra sedan jag fick veta. Mina fina rara arbetskamrater gav mig en flaska mousserande att fira med. Tack snälla! Och när jag kom hem hängde en kasse med en blomma i på dörren. Den var från N som inte alls visste att jag fått ett glatt besked utan bara var snäll i största allmänhet. Nu har jag i alla fall ringt till henne och bjudit hit henne att på ett glas för att fira.

För övrigt kom den första snön idag. Eller de första snöflingorna dalade ner från himlen. Rätt så få och rätt så glest kom de, men förskolebarnen var eld och lågor. De började genast tala om både snögubbar och pulkaåkning. Själv tog jag det som ett tecken på att det var dags för överdragsbyxor, vantar och mössa

 

 

 

 

 

Redan klockan 03.30 ringde min klocka i morse. Och det bara för att jag i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa Mors lilla Olle och hans kompis August till Arlanda.Men det gick bra. Det tog precis exakt 50 minuter att köra till Arlanda tur och retur så jag hann med att luta omkull mig en stund innan jobbet. Nu sitter de väl där nere i Fuerteventura med varsin drink i handen och spanar på brudar medan jag som vanligt sitter i soffan och glor in i tv-rutan.

Fast jag tänkte dra lite nytta av att vara barnfri. Jag tänker mula i mig en bulle till kvällskaffet, FAST det inte är söndag!!! Sån't gör man INTE utan jobbiga pikar från Olle annars :)

 

Från det ena till det andra....en vanlig dag på jobbet...

 

 

Hur man än planerar blir det inte alltid som man tänkt sig. Planen för dagen var sovmorgon, pajbak, SötAstrids dop och fest för bästa Biggan. Sovmorgonen varade till åtta (nja, knappt godkänt) Pajbaket gick enligt planerna. Barndopen gick också enligt planerna men sedan hände det grejer.

När Söt-Astrid var färdigdöpt lämnades hon över från pappas famn till fasters famn och orgelmusiken började spela TAM-tamtam-TAAAMMM---TAM-tamtam-TAAAAMM och Astridpappan och Astridmamman gick fram och ställde sig vid altarringen. Barndopet hade förvandlats till ett BRÖLLOP!!

Åhh, så roligt och ååhhh så förvånade alla blev. Men vackert var det, och rörande var det när Asridmamman och Astridpappan blev herr och fru Olsson.

Efteråt blev vi bjudna på mat och kaffe med cupcakes och vi delades med av historier från makarna Olssons barndom och vi fick se på när brudparet öppnade presenter bestående av barnböcker, bebiestallrikar och små söta smycken.

Kan bara säga ett stort "LYCKA TILL I FRAMTIDEN" och tack snälla ni att jag fick äran att vara med.

 

 

Min nästa punkt på agenden blev det lite si och så med. Jag varken kunde eller ville åka ifrån ett bröllops- och dopfirande i förväg. Det värsta var ju att jag hade pajerna dom skulle avnjutas låg i min bil och varken jag eller bilen var ju på plats när den festen drog i gång. Men de festade på ändå och flera timmar för sent anlände jag. Mycket trevligt tillställning det med. BästaBiggan hade förärats med både massage och ett medium och blev uppsminkad och tillfixad till en "wowWOWBiggan" så innan jag åkte hem skjutsade jag henne och sällskapsdamen till Hotellet.

Undrar om de fick roligt...:)

Var på bio i går kväll och såg Hamilton-men inte om det gäller din dotter. Jag vet inte...har återigen konstaterat att actionfilmer inte är riktigt min grej. Alldeles för mycket skjutande, slagsmål, våld och stenhårda attityder för min smak.Och är man då inte ens ett riktigt Persbrandt-fan och tycker att han duger att vila ögonen på så vore nog en annan film att föredra.

N, S och undertecknad sitter och pratar om seriösa emailadresser och om vikten av att ha en bra emailadress på sina jobbansökningar varpå N utbrister "jag hade en bra hotmail förrut, hot-nina-at-hotmail-dot-com"

Känner att fredagkvällar inte är riktigt min grej. Orkar inte riktigt med partyparty så där på arbetsveckans ganska långa sista dag. Tycker att festligheter borde koncentreras till lördagar tills mitt 43,5 timmarsarbetsveckaschema löpt ut. Stressade iallafall iväg till Prästgår'n för att fira AliceSprallis som blev hela femton år. GRATTIS GRATTIS!!! Vi bjöds på god paj och vin (inte till mig då som tydligen är den enda människa med körkort) efter det kaffe och sju sorters tårtor (kändes det som). I den gården kan det verkligen bakas!

Bonden var iallafall i sitt ässe. Skröt hej vilt. Jag menar... när han börjar prata om internet och får frågan om han kan sån't där och svarar " Internet ja, det kan jag UTANTILL!".... dåååå...är man kanske lite väääl stursk. :)

A: Jag önskar att Fritidsfröknarna och Skolfröknarna skulle tävla mot varandra i en tävling.

Jag: Oj, vad skulle vi tävla i då?

A: Vet inte....men det vore kul..(hmm,,,,jo,,eller hur!!)

R: Jag kan skriva lappen för jag kan skriva. Det var jag som la i lappen om att vi ville ha en kemilåda....jag skrev S-Y-M-E-L-O-D-A.... Jag KAN skriva!! (R ser jättestolt ut)

 

Spontant tänkte jag att det var väl en himla tur att han berättade det för mig så jag visste hur jag skulle tyda den lappen när den lästes :)

Har jag sagt A får jag väl säga B...alltså berätta om torsdagens besök på Samariterhemmets mammografiavdelning.

Klockan nio satt jag då åter i det "andra" väntrummet bland alla motortidningar(?) och väntade med lätt nervositet på vad som skulle hända. Jag hade ju egentligen ingen aning men trodde det var ett nytt cellprov som skulle tas. Det gjorde jag ju sist, och det var ju inte så farligt fast det verkade otäckt innan.

Snart kom en lika rar sköterska som sist och hämtade mig och jag blev visad in i ett rum. Hon förklarade att idag skulle de ta ett vävnadsprov och då får man lokalbedövning, de lägger ett snitt där instrumentet förs in och de norpar med det en bit vävnad. "Aaaajjj...tänkte jag, det här vill jag inte vara med om!" 

En ny snäll rar doktor kom ganska snart och berättade i DETALJ vad som skulle ske. Sedan utförde han allt som han berättat om och talade hela tiden om i DETALJ vad han gjorde. Bedövningen gick bra...jag blundade. Jag blundade fortfarande när han berättade att han lade ett snitt. Jag blundade fortfarande när han berättade att han förde in vävnadsprovtagarinstrumentet och berättade att det skulle smälla till som en häftpistol när själva provet togs, Han till och med provsmällde den vid mitt öra innan så jag skulle känna till ljudet och inte bli rädd. Det gjorde inte ont med man kände hur de "bökade", det spände, det tog tid, sköterskan torkade blod och jag blev illamående, och kallsvettig och tänkte,,,,nu svimmar jag! Doktorn och sköterskan tänkte också att" nu svimmar hon" och blev ännu mer snälla och rara. Häftpistolssmällen kom iallafall efter en halv evighet och jag fick en  kompress och en ispåse på såret och doktorn och sköterskan gjorde sitt bästa för att jag inte skulle vare sig kräkas eller svimma och pysslade om mig på bästa sätt. Sedan blev jag omplåstrad och fick vatten (så jag inte fick för mig att svimma igen) och den rara sköterskan satt och pratade med mig en stund innan jag fick resa mig. Två veckor skulle nu det här provet ta innan jag får reda på något,  Antingen kommer det ett lugnande svar eller en ny kallelse. Bara att vänta och se...

Eftersom jag inte skulle få lyfta med vänsterarmen på ett par dagar och kände mig rätt omtöcknad så ringde jag till fösrkolan och sa att jag inte kunde komma. Jobbade på Fritids på eftermiddagen och det var en riktig prövning det. Ont som bara den! (tur att det finns alvedon)

Dagen efter mådde jag ganska bra igen. 

Molly, vill ut.

Man tar koppel sätter på sig skor och öppnar dörren..

Molly är glad hund och skuttar runt.

Molly skuttar glad i 50 meter.

Man ropar sig hes

Går in och byter koppel emot bilnycklar

Granner ringer och talar om att att hon sprungit förbi.

Man åker runt och letar o letar o letar

Man åker tillbaka.

Molly sitter på trappen och är en glad, skitig, blöt och välmotionerad hund.

 

 

Monica! och alla andra som är intresserade av att konstatera att även en hästbonde inte alltid har alla sina hästar hemma...      

Här är länken: