Strandskatan

 Thank God It's Friday tänkte jag ända tills jag kom på att det var min tur att städa trapphuset....JIPPIEEE!!

Medan jag står med skurhink i mysbyxor, fläckig t-shirt och foppatofflor så kommer min granne skridande ner för trappen vacker som en dag, uppklädd och välsminkad på väg på middag...

 

Idag har jag blivit kallad DAM, och det tror jag aldrig hänt förr. Vi har som regel att vid matbordet på jobbet sitta varannan kille och varannan tjej. Idag satt jag, regeln till trots, mitt emellan två tjejer.

" Oj, nu sitter vi inte tjej-kille-tjej " sa jag till den ena tjejen bredvid mig

"Näää, nu sitter vi tjej-DAM-tjej", sa hon

Jomen man tackar...DAM!! Det låter väl stiligt det!

Den stiliga damen har ju inte världens mest glamorösa jobb tänkte jag sedan när jag klafsade runt i storstövlarna och hjälpte barnen att baxa byggmaterial till sina kojor.

 

Det händer ju faktiskt riktigt lustiga saker i mitt liv även nuförtiden. Kom på att jag helt glömt att berätta om hur det var när jag handlade på Ica Maxi för några dagar sedan.

Jag gick där i lugn och ro och filosoferade bland hyllorna med min lilla korg där det låg två bananer, en schampoflaska, en påse med några tomater och en burk kikärter. Jag förstår ju mer än väl att det inte direkt såg ut som jag handlade åt en hel stor familj.

Rätt som jag gick där möter jag en man som hälsar och säger några ord som jag just då inte riktigt uppfattade. Tänkte en stund om jag kände honom men kom inte på vem det i så fall skulle kunna vara, så jag nickade och gick vidare.

Det tog bara någon minut så kände jag att någon gick bakom mig och när jag stannade vid en hylla för att titta på pennor så ställde han sig bredvid mig.

Och så sa han:

Jag blev röd i ansiktet, stammade fram ett tack och försökte sjunka genom jorden.

Då sa han:

Jag stammade fram ett "ojdå"...och ett tack.... men nejtack...typ...För vad säger man????

Fast lite roligt var det ju. Säkert både första och sista gången just det hände :)

Jag anser mig själv vara ganska könsliberal, men VARFÖR består tidningarna i ett väntrum där det bara undersöks kvinnor, mest av tidningar som Motormagasinet, Teknikens Värld och Bilsport?????

Och VARFÖR kompletterar man tidningsutbudet utöver det med just Året Runt, där det nästan bara står om sjukdomar och tragedier, när det är ett väntrum där man eventuellt väntar på ett cancerbesked?                              

Den här dagen har vart lite väl spännande för min smak. Jag har ju stiftat bekantskap med mammografiavdelningen när det inte bara handlar om en vanlig rutinkontroll.

Tio minuter innan avtalad tid stod jag som jag gjorde för ett par veckor sedan och anmälde min ankomst. Idag blev jag dock visad till ett annat väntrum och hamnade framför en dörr där det stod "utredningslab" på dörrskylten.

Efter att ha bläddrat i några nummer av Året Runt där det bara stod artiklar om tragiska sjukdomar och andra och andra familjetragedier blev jag inkallad i ett undersökningsrum där en jätterar liten sköterska tog hand om mig. Hon tog en MASSA nya bilder på mitt vänstra bröst och en på det högra. Sedan fick jag gå ut i väntrummet igen och läsa Året Runt (om nya tragedier) och vänta på att doktorn skulle kolla upp mina plåtar. 

Och så kom den lilla rara sköterskan igen och hämtade mig och jag fick gå in i ett annat undersökningsrum där de skulle kolla upp bröstet med ultraljud. Men när doktorn kollat färdigt på mina plåtar kom hon på att hon ville ha fler bilder så då fick jag ställa mig i den där vidriga mammografiapparaten för en 3-4 nya bilder. Och så fick jag vänta och vänta och vänta....

Efter en lång väntan kom den lilla rara sköterskan in igen och hälsade och sa att hon tog över efter den andra sköterskan. Hon såg precis lika dan ut i mina ögon så hade hon inte sagt något hade jag aldrig fattat att hon var en annan person.Så var det bara att vänta igen...vänta och vänta...

Och så kom doktorn. Hon såg ut som de rara sköterskorna hon med. På pricken! När man jobbar på mammografiavdelningen så är man ganska liten, har mörkt halvlångt hår i tofs, bryter på ett främmande språk och är jättesnäll och rar.

Det var den rara doktorn som gjorde ultraljudsundersökningen. Hon sa att jag hade mycket körtlar i mina bröst så det var svårt att få någon bra bild. Hon sa att om man har mer fett mellan körtlarna så är det lättare att se. Och det hade inte jag. Herregud, tänkte jag, det är väl typiskt att man ska ha för mycket fett överallt utom där jag BORDE ha mycket fett....där har man tvärtom för lite...  .

Så sa hon att hon egentligen tyckte det såg ganska bra ut....men....på ett ställe såg det lite konstigt ut och det var ju i och för sig där jag för en massa år sedan hade haft en bröstböld så det var nog bara ärrvävnad med för säkerhetsskull var det bäst att ta ett prov, sa hon. Prov? Hur tar man ett prov, tänkte jag? Men det blev jag snart varse...

Ett prov tar man med en låååååång nål. Men det bara stack till lite och gjorde faktiskt inte särskilt ont alls.

Nu får jag vänta ytterligare en vecka på svar, men den rara doktorn var ganska lugnande och sa att det såg bra ut så jag behöver nog inte oroa mig.

Vid det laget oroade jag mig mycket mer över att min parkeringsbiljett hade gått ut än över eventuella negativa provsvar.

                                                                      På återseende//Strandskatan

Sitter här och känner mig smått olustig och nervös. Var på den återkommande rutinkontrollen på mammografienheten förra veckan som bara brukar glömmas när man väl har gjort den. I förrgår fick jag en kallelse till en grundligare kompletteringsundersökning med läkare och besked på plats. I dag klockan tio ska jag infinna mig....

Ibland blir man brutalt medveten om livets förgänglighet. Det har vart(är) en ledsam vecka med många tankar. En vän balanserar på den sköra tråd som skiljer livet från döden och ingen vet än hur det kommer att sluta.

Själv gråter jag. Jag gråter över min sjuke vän, över hans familj, över livets orättvisor, över alla som inte har det bra och över allt annat sorgligt som har hänt och eventuellt kommer att hända. Jag passar på...

 

Appropå allvarliga saker hade tre pojkar på förskolan ett allvarligt samtal vid matbordet här om dagen.

E: Min mormor och morfar bor i himlen...

A: Är dom döda???

S: Min farfar dödde

A: Bor han i himlen nu?

S: nääää....han dödde neråt....han är ner i jorden

E: saknar du din farfar?

 

 

 

Lite lättare känns livet nu. Halsontet är lite bättre av en zyx halstablett. Hälen känns bättre efter några dagars antiinflamatoriskt pillerknaprande. Kylskåpet är påfyllt. Tvättkorgen är fortfarande full och gräsmattan är fortfarande oklippt...men vem bryr sig...(just nu inte jag iallafall)

Har under kvällen haft sällskap av Dotter och Bonde. Efter att ha bjudit dem på kanelbullar och äppelpaj så ligger de nu och snarkar och sover i soffa och säng. Själv är det också dags att krypa ner för i morgonbitti innan solen går upp ska vi vara på väg mot Östergötland med Dotterns möblemang. Ska bli så spännande så att se hur hon har det och hur hon bor därnere i Borensberg.

 

Just nu känns livet aningens tungt. På ett ytligt sätt i och för sig. Inga stora katastrofer eller depressioner utan bara lite "stackars-mig".

 

Klockan är ju dock bara halv nio på morgonen så jag hoppas att det snart känns lite lättare

                                                           

                                                                                                           Over and out// Strandskatan

 

 

 

KulturNatten i Uppsala är ett väldigt trevligt arrangemang måste jag säga. Och utbudet är så stort att programmet säkert inte behöver ändras på minst tio år för det är väl så långt tid det tar innan man hinner se allt.

.Kvällen nöjdaste ögonblick var när jag stod lutad mot entrén till souvenirbutiken i domkyrkan för att vänta på "släppet" av biljetterna till visningen i skattkammaren och vänder mig om och det visar sig ha bildats en kö på flera hundra personer BAKOM mig.

Kvällens mest obehagliga ögonblick var när man stod inpackad nio personer i en liten liten hiss (för max 5 pers) som tog oss upp i tornet i Uppsala domkyrka för att se skattkammren (jaja...jag HAR en släng av klaustrofobi)

Kvällens mest förvånande ögonblick var när N ivrigt propsade på att ställa sig i en lååååååååååång kö vid coops stånd där sockervadd delades ut gratis. Sockervadd som är så otäckt! Gillade hon sockervadd?? Nog för den var gratis..men..?? När jag frågade såg hon lika förvånad ut som mig. Hon påstår att hon trodde de delade ut bananer..Bananer? Bananer och sockervadd....liiiiite skillnad va???

Kvällen mest tursamma ögonblick var när jag i cykelfrämjandets monter fick alla rätt på tipspromenaden och vann brickor till lotthjulet och vann på alla tre dragningarna. Två vykort och ett klistermärke rikare. Skänkte ett vykort till en bättre behövande som tyckte livet var orättvist.

Kvällens mest stressiga ögonblick var när man inte förstod vilken sida av resecentrum bussen till skrotcentralen gick.

Kvällen hallelulja moment var när man kikade in i ett bedårande litet café på en fin liten bakgård på Linnégatan där man kunde få en kaffe och muffins för ynka 30 riksdaler.

Kvällens svåraste ögonblick var när man skulle krångla fram cykeln där man parkerat FÖRST av alla och där det var becksvart och man hade kodlås.

Mest förundrad blir man väl dock över skrotcentralen. Hur man lyckats få så mycket folk att komma dit och titta på bara massa gammalt skrot så bussarna går skytteltrafik dit är imponerande