Strandskatan

Om ett gott skratt kan förlänga livet så har jag nog förlängt det med minst en kvart idag. Och det var helt och hållet Ubbes (kattens) förtjänst. Ubbe är kanske inte den" vassaste kniven i lådan" med han föröker iallafall. Idag var han väldigt sugen på att gå ut så han satte sig framför balkongdörren som stod lite på glänt. Tyvärr var ju inte dörren öppen tillräckligt mycket för att han skulle kunna klämma sig ut, det fattade han. Och sist när han förökte öppna dörren med tassen blev det lite fel och istället för att peta upp dörren med tassen så försökte han flytta hela väggen med tassen och det gick ju inte så bra...
Nu såg det ut som han tänkte och tänkte och så fick han en idé. Så klart han skulle krypa UNDER dörren. Smart tänkt!! Visserligen är det ganska hög tröskel och mellanrummet säkert fem cm, men inte räcker det åt en katt inte. Men Ubbe provade! Inte ens huvudet fick han under (tack och lov). Men skam den som ger sig! Han fortsatte att trycka på men det enda resultatet blev ju att dörren åkte igen mer och mer. Till slut var dörren stängt och han satte sig upp igen och tittade på dörren och såg ut som han inte alls kunde förstå vad som hänt. Det kunde han nog heller förståss. Stackars Ubbe!

Nu har jag bestämt mig....Ubbe får stanna!! Det var ju meningen att han bara skulle vara hos mig 3-4 v, men de som egentligen skulle ha honom har visat föga intresse och nu har han ju boat in sig här. Och ska sanningen fram så mådde jag lite illa av att han skulle flytta från oss. Mors lilla Olle protesterade lite, men mest för syns skull. Jag har nog minsann sett hur han kelar med Ubbe så där lite i smyg.....

Ubbe på resande fot. Spanar in utsikten från bilfönstret.

Ubbe har fått nytt halsband utifall han skulle gå vilse i stan och inte hitta hem :)

Nu är det jag och två sjuttonåringar som kamperar ihop på Eriksbergsvägen. Den ene är min son och den andre är en katt. Katten är en gammal gubbe. När folk frågar hur gammal han är och jag säger sjutton är så är frågan man ALLTID får tillbaka: MÄNNISKOÅR???? och jag svarar: Ja, människoår! 
Nu har jag googlat på saken och vet att det motsvarar 88 år.
Nästa gång någon frågar hur gammal min son är kan jag ju alltid säga 88 kattår....

Här är han... Ubbe, 88 år.
Bilden har jag snott av kattvakten

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska kul att Therese hund har en HUSSE som heter MATTE!!

Min trognaste följeslagare och min kära kära vän finns inte mer. På bara ett dygn har tillvaron ställts sig på ända och ingenting är sig likt. Igår travade Ranja som vanligt iväg på sorkjakt. Men till skillnad från vanliga dagar kom hon inte tillbaka. Kall och oförmögen att röra sig hittades hon sedan på bästa sorkletarstället. Veterinären gjorde vad hon kunde och Ranja bäddades ner i soffan för att få tillbaka värmen i kroppen, men fast timmarna gick och hon blev varm kunde hon ändå inte röra halva sin kropp.
Ingen förbättring skedde under natten och veterinären kom åter på besök och sa det som vi alla redan misstänkt. "Det bästa är att låta henne somna in". Hon hade med största sannolikhet drabbats av en hjärnblödning.
Med alla vid sin sida, nerbäddad på köksgolvet, och händer som smekte henne fick hon sen de sprutor som fick hennes varma hjärta att sluta så. Det var sorgligt, väldigt väldigt sorgligt, men ändå skedde det på det finaste sätt som man kan tänka sig.
Nu börjar ett annat liv....ett liv utan Ranja.

En glad Ranja med nytt tuggben

Nu finns han inte mer vår Blues. Han som började sina första år i Göteborg och sen hamnade här av en slump. Han som äskade att springa, badade i ån och hunsades av katten. Han som ville ha soffhörnet för sig själv och gick undan när man klappade honom. Han som svalkade tassarna i vattenskålen och hade världens snällaste ögon...
Han som blev gammal och mager, halvdöv och halvblind. Han som blev som en gammal gammal "farbror".
Nu har han en grav bakom eken i trädgården och många många tårar har fällts....

Bob-Kåres husse har flyttat till en mindre lägenhet så Bob-Kåre fick lite dåligt med plats. Och snäll som man är förbarmar man sig över den lilla charmknutten och härbärgerar honom hemma hos mig (ödlan alltså, inte hans husse) .

Övriga boende i huset är av delade meningar över min nya lilla inneboende. Husets herre och Dotras Prins har fallit för hans charm. Sonen d.ä med, fast med en mer skräckblandad förtjusning. Hundarna och katten ser ut att älska honom så mycket så de skulle kunna äta upp honom. Just det är aningens oroväckande så terrarielocket fixeras med alla tunga saker som huset förmår (symaskin och kräftburar) när de lämnas obevakade.

Idag fick han (ödlan alltså) femton feta syrsor att smaska på för att han skulle känna sig riktigt välkommen och trivas i sitt nya hem.

Huset jag bor i har en yta på ca 200 kvm. Högst tio av dessa kvadratmetrar är täckt av mattor. Av dessa tio kvadratmetrar står det möbler som säkert täcker ytterligare hälften av denna yta. Då undrar jag i mitt stilla sinne hur i allsindar ett (o-)djur (hund eller katt) väljer att vi akut illamående leta upp just en av dessa underrepresenterade platser i huset för att kasta upp maginnehåll?
Igår var jag (och några till) på bio och såg "Vi hade iallafall tur med vädret..igen". Den var väl helt okey, men inte lika sanslöst rolig som den första filmen. Och eftersom mitt sällskap och jag såg filmen efter alla anda så hade vi redan hört alla poänger (..och då menar jag verkligen ALLA poänger..) så ingenting var någon överraskning utan bara ett konstaterande att:  -"jaha..nu kommer det här.."

Eriksson och jag tog en liten tur ut på den uppländska landsbygden igår. Målet var egentligen att besöka zoohandeln Fäboden men vi råkade komma någon timme för tidigt så vi åkte lite planlöst runt och studerade omgivningen istället. Vi hittade en hel del intressant. Först stannade vi vid Mora stenar , där man gjorde kungaval på 1200-talet. Sen snirklade vi runt på småvägar och kollade efter djur. Eriksson förde noggrann statistik (en egenhet han har) och när mörkret föll på var vi uppe i 47 stycken rådjur. Mäktig summa!! Innan vi kom tillbaka till zoohandeln hittade vi på en fornborg också, men vi var lite lata då så vi orkade inte knalla upp på kullen. Fäboden kan jag för övrigt rekommendera om man behöver djurfoder, fågelfrön eller nytt koppel till hunden. Och vet ni vad..man kunde köpa tre vandrade pinnar för 30 kronor. Fast vem vill ha sådana???

Söndag...mmm...sovmorgon..
Trodde jag, ja. Men nej!
Snoken ringde typ..tidigt.

Snoken: HALLÅÅ..du uppe?
Jag: *jäspar* ..nää.
Snoken: NN har försökt fått tag på mig, djuren är kanske ute...
Jag: Ring honom då...eller kolla hagen...*jäsp*
Snoken: Det är spår på vägen..det är hästarna som har stuckit..Du får komma ut.. (får jag...TACK)

- - - - *somnar om*- - - - *mobilen ringer igen*

Snoken: Hästarna är hos NN. Jag har ringt Puffie och Prinsen. Du får komma ut.(Vad snälla alla är, jag FÅR komma ut)
Samtidigt hör jag Dotterns (Puffie) röst från hallen: Kommer du? Hästarna är ute!!

Vi åker till NN, som tacksamt nog stängt in vilddjuren i en hage. Tog varsin häst och knallade hem. Dotra red hem en häst iklädd hockeyhjälm och foppatofflor. Hon var sååå söt...