Strandskatan

Jag var på minimässa med information för nya studenter vid Universitetet igår . Egentligen var jag bara sällskapsdam åt Londonpinglan och KE, men jag ville ju så gärna få en guidad tur på museet, så jag hängde helt enkelt på. Sist jag var på mässa var det vattenflaskor och nyckelband som var de "gratisgrejer" som delades ut jämte godiset i montrarna. Årets gratispryl var dock något helt annat...nämligen kondomer.... Jag hade fickorna fulla när jag kom hem och familjen var väldigt upprörd över detta faktum....men vadååå...det var ju GRATIS!!!

Härom dagen hände något som man knappt tror händer i verkliga livet utan bara i dåliga komedier. Jag var på väg hem och ringde efter vägen bara för att kolla läget lite. Sonen d.ä svarade.

Sonen: JAAA! (han lät något stressad och irriterad)
Jag: Hej, jag e på väg hem. Hur e're..?
Sonen: Jag har i tid att prata nu...farsan har rivit ner tvättstället på skithuset!!!!
Jag: Va!?!?!

Sonen upprepar återigen att han inte har tid att prata och slänger luren i örat på mig.

Det hela lät ganska konstigt, men jag var faktiskt aningen nyfiken också,det måste erkännas. Väl hemma hör jag Husets Herre gorma inne på toaletten att: - Det var inte mitt fel..det VAR inte det...jag bara reste mig...jag gjorde ingenting..
Sönerna gormar och bråkar på klantige fadern medan de sågar till en bräda att ha som stöd under tvättstället. Fadern sitter på huk på toaletten och med mjölksyra i armarna av den statiska arbetställningen försöker förklara vad som hänt: - Jag tog bara i tvättstället lite grann...jag lovar ...det  är säkert...jag gjorde INGENTING...jag kan inte rå för att det e skitgrejer!!!
Jag tittade in på toaletten och när jag såg allt framför mig visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det såg förskräckligt ut därinne. Han hade tagit i tvättstället när han rest sig från toaletten. Tvättstället hade släppt från sina fästen och rasat på toalettrullshållaren som flygit bort från väggen. Överrumplad över det plötsliga händelseförloppet hade han då tagit ett kliv bakåt och tagit tag i duschväggen av all kraft så även den rasade..... I stort sett var det väl bara toalettstolen som var sig lik.

Nu är toaletten återställd till ett antagligen permanent provisorium. Tvättstället är uppallad med en planka, duschväggen ditsatt och toarullen...ja...den kan ju stå lös...

Nu har jag packat väskan med all studielitteratur, alla anteckningar och alla utdrag från föreläsningarna. Jag har vässat pennor, letat på ett sudd och en liten pennvässare. Jag har ställt fram termos för kaffe, hamstrat lite frukt och sett till att det finns så man kan bre lite mackor inför morgondagen. Jag har kollat att kårleget finns i plånboken och försökt lagt på minnet att min grupp heter A2Hb22 (bara det är ju en bedrift). Jag känner mig så förberedd som jag kan bli.
I morgon klockan åtta kommer jag att sitta i den stoooora tentasalen med hundratals andra människor och våndas. Fyra timmar senare kommar man känna sig som en urlakad disktrasa...typ.

Men jösses vad jag längtar till i morgon eftermiddag när det är över.

Bilen är nu användbar igen. Vindrutetorkarspolaren hade nämligen gett upp. Jag fick associationer till gubbsjuka när jag såg den svaga stråle som knappt nådde rutan. Till slut gav den upp alldeles. Men efter några timmar på verkstaden och en händig mekaniker så är den nu som ny igen.

                                                                       På återseende // Strandskatan

...har jag ätit idag. Och antagligen säsongens sista.

Hur som hellst har spanaren (jag) varit framme med kameran idag. Postlådan var inte sig lik i morse. Eller den satt åtminstone inte som den skulle. Här är bildbeviset:


Och vad kan nu detta bero på? Kan det ha ett samband med hur Sonen d.ä bil ser ut? Vad tror ni?



Undrar om det hela också hänger ihop med det lätt desperata uttrycket i Sonens hela person idag. Observera att han BÅDE har nikotinplåster och en HEL snusdosa i munnen.




                                                                                      På återseende // Strandskatan

Nu ska jag vara duktig flicka och sitta med näsan i böckerna fram till den femtonde, då tentan äger rum. Det sista jag vill är att få en rest.
Fredag:
Jag agerade jag flyttgubbe (-gumma) åt Eriksson. Han flyttar i från sin ungkarlslya till en liten lägenhet som ser ut som en riktigt hem (än så länge...).  Det kommer att bli så fint sååå, och hoppas, hoppas, att det kommer så förbli. När vi flyttat färdigt bjöd han på en magnifik måltid och vi tittade på let's dance (pensionärsvarning?). Jag hejjade på Magnus Samuelsson. Det är allt en riktig karl det. Eriksson hejjade på Bagge, för han tyckte det var en riktig kvinna det. Jag tyckte Bagge var ful, han tyckte Samuelsson var fjollig...
Torsdag:
I torsdags var det sista dagen med hela klassen samlad. Det är det värsta med lärarprogrammet att när man lärt känna de man vill och lärt sig tycka om dem, så är terminen lagom slut och det är tack och hej..nästa kurs och nytt gäng.
Men jag kommer att nog att sakna arbetslaget: Kicki, Ewa, Thomas och Matilda. Riktiga "godingar "alla fyra ;).  På torsdagkvällen hade jag ett maratontelefonsamtal i timme ut och timme in med Fru E. Det var helt otroligt hur länge vi pratade.. Säkert världsrekord.
Onsdag:
Skolan har börjat igen. Sluttampen på AUO II. Om två veckor börjar ny kurs. På kvällen var jag på sminkparty. Stackars L som höll i partajet. Vi var hennes första grupp och när hon frågade om vad vi hade för förväntningar så sa vi alla att vi ville se tjugo år yngre ut med hjälp av hennes mirakelkrämer. Inte lätt att uppfylla våra förväntningar då inte... Men snygga blev vi..och aningens fattigare...

                                                                                       Tack å Hej // Skatan

Med en termin kvar på min lärarutbildning har jag kommit på att jag borde blivit fiskodlare istället. Jo,det är säkert, jag har nämligen en sjusärdeles talang för just fiskodling. I mitt akvarium har det nämligen varit sen en tid tillbaka ett gäng små-guppies på tillväxt, de är säkert dryga centimetern nu. Så i kväll gjordes en ny upptäckt i akvariet. Ett STIM av fiskyngel (antagligen guppy) skådades innanför glaset. Det var uppskattningsvis säkert trettio stycken. Nu är de ju aningens svårräknade men MINST var det så många..MINST!!
Annars har jag varit aningens mosig i dag. Sov dåligt i natt och fick dessutom åka och hämta son med kompisar i grannsocken i halvfyra-fyrataget i morse. Jag var en ganska grining morsa då kan jag säga, för jag hade redan innan de for iväg sagt att jag verkligen inte ville hämta dem. Tror de kände det på sig allihop för ingen av dem sa ett ljud på hela vägen hem och de tackade väldigt artigt och översvallande för skjutsen allihop när de klev ur.
I morgon börjar allvaret igen och mitt för egen del (förhoppningsvis) sista jullov har gått till ända. Synd bara att jag var tvungen att sitta med skolarbete hela dagen för att jag varit lite slö under lovet. Kände mig lite träffad av ordspråket som säger: När kvällen kommer får den late brått.
                                                                                         Ha're gott // Strandskatan

Okey, det kanske inte är världens mognaste grej att blogga. Men nu är det ju så att jag är en människa som alltid skrivit en del. Det är som ett behov.
De flesta dagar i mitt liv har jag nämligen plitat ner några rader om vad jag gjort och hur jag mår och hur jag känner. Somliga dagar har det blivit riktigt långa berättelser. Jag vet att min far också gör det och jag vet att min farmor gjorde det, och jag känner en hel del andra som gör det samma. De pinsammaste dagböckerna är gömda någonstans och de andra har man lagt på hög. Jag antar att efter min död kommer mina kvarlevande närstående sitta och gotta sig i dessa. I både de pinsamma och det mer vardagliga. Den dagen har jag inte ens chans att förklara mig och i dessa är verkligen utlämnande.

Man kan väl kalla det dagbok.

Jag gör det nu också, i en lite annorlunda form. Det här skriver jag på datorn, rakt ut i cyberrymden. Det läses av folk här och nu. Jag kan, om det behövs, försvara det jag skriver. Jag tvingas tänka efter vad jag kan delge andra och vad jag bör behålla för mig själv. Inget som jag skriver här kommer att komma fram i efterhand och få folk och må dåligt, bli ledsna eller förvånade. Ändå tillgodoses mitt behov av att skriva och i viss mån lätta mitt hjärta.

Man kan väl kalla det blogg.

Fick ett påpekande här om dagen om hur jag bara kunde blottlägga hela mitt privatliv. Nu råkar mitt privatliv vara så oändligt mycket mer än det jag skriver i den här bloggen. Det är så mycket jag undanhåller er så ni kan inte ana...
Hittills har jag mest skrivit om små saker som sker under några minuter under några dagar. Jag har inte skrivit så mycket om vad jag tycker, känner och tänker om det runt mig och om världen i stort. Inte ännu i alla fall...

Allt jag skriver om är sant, men jag skriver inte om alla sanningar.....

                                                                                         Over and out // Strandskatan

Huset jag bor i har en yta på ca 200 kvm. Högst tio av dessa kvadratmetrar är täckt av mattor. Av dessa tio kvadratmetrar står det möbler som säkert täcker ytterligare hälften av denna yta. Då undrar jag i mitt stilla sinne hur i allsindar ett (o-)djur (hund eller katt) väljer att vi akut illamående leta upp just en av dessa underrepresenterade platser i huset för att kasta upp maginnehåll?
Igår var jag (och några till) på bio och såg "Vi hade iallafall tur med vädret..igen". Den var väl helt okey, men inte lika sanslöst rolig som den första filmen. Och eftersom mitt sällskap och jag såg filmen efter alla anda så hade vi redan hört alla poänger (..och då menar jag verkligen ALLA poänger..) så ingenting var någon överraskning utan bara ett konstaterande att:  -"jaha..nu kommer det här.."

Dottern och Prinsen har skaffat ett vilddjur. Helt galen. Men såååååå söt. Det lilla monstret har varit här med sin husse och matte och livat upp tillvaron. Ranja försökte uppfostra vildjuret men han var oemottaglig för sådant.



De andra vilddjuren satte jag på pepparkaksbak. Lite off-säsong, jag vet, men degen låg och skräpade utan att ha blivit utbakat till jul. Bättre sent än aldrig heter det ju. Telningarna tyckte i alla fall det var skoj och vi fick något att doppa i kaffet.

Idag när jag läste min e-mail fick jag en väldigt glad överraskning. Jag hade fått ett vidarebefodrat meddelande från ett par gamla vänner som jag inte haft kontakt med på många, många år. Jag lärde känna den manliga delen av paret för..få se nu...22 -23 (HERREGUD!!!) år sedan, när vi gick en kurs tillsammans under ett års tid. Genom honom lärde jag också känna hans sambo (fru?). På den tiden bodde vi ganska nära varandra men genom jobb så flyttade de och vi kom ifrån varandra.
Men mycket minnen dyker upp i mitt huvud när jag läste mailet. Jag tänker på deras stora snabba hundar och på att det var H som fick mig att köpa mitt första akvarium. Jag tänker på när vi meckade (bytte bromsar?) med H:s pappas gamla grålle. Jag tänker på deras gula lilla hus med tre små hallar och hur vi vid jämna mellanrum blev hembjudna till dem (undrar om jag bjöd tillbaka någongång?). Mycket måste ha hänt sedan vi hördes sist.
Ska sanningen fram så visste jag att H åtminstone hade jobbat i den stora parken jag passerade dagligen när jag läste naturvetenskap. Jag spanade alltid på jobbarna där men hittade aldrig någon som stämde in så jag hade börjat misströsta lite. Däremot så är det ganska många av de som jobbar där som numera hälsar på mig... Många gånger tänkte jag att jag skulle fråga efter H, men jag kom mig liksom aldrig för.
Nu hoppas jag att det blir ändring och att vi snart kommer att träffas. Blir nog ett roligt 2009.



1986. H och två av hans hundar.

För det första, gårdagens supè med trevligt umgänge och god mat var superb. Tack G&G.
Det är alltså i dag som man ska ta tag i sitt liv och göra det till det bättre. Jag brukar alltid ha några vaga nyårslöften, men i år hade jag inte en tanke på att formulera några när jag stod där med näsan mot himlen, champangeglaset i handen och beskådade fyrverkeriet som lyste upp natthimlen. Så jag antar att jag för egen del kan säga att måtte 2009 bli ett lika skapligt år som 2008. Då får man allt vara nöjd. Sedan önskar jag för de som inte haft ett lika gott år, utan drabbas av lite eländes elände, får ett bättre 2009.