Strandskatan

Inte för att jag inte trivs på mitt jobb, för det gör jag, MEN ett visst mått av panik börjar infinna sig i och med att semestern snart är över och jag har MASSOR med semestergöromål ogjort. Idag blir det speedad östkustsutflykt de lux....

 

 

Säga vad man vill om Bonden men rolig är han. Och tar sig an modern teknik gör han...eller?? Några papper (sända med post) skulle granskas, skrivas under och sändas tillbaka. Han står och tittar på den gamla skrivaren (utan scanner), kliar sig i huvudet och ringer mig för ett råd.

Bonden: Kan man köra det här baklänges i kopiatorn och skicka tillbaka det???

Jag: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH....

HIHIHIH....hahahahahaha....hihihihi  ...osv...(skrattar än)

På årets mest händelserika helg glömmer man kameran hemma....

Hur som helst så stod det Hemlig Resa på dagens program (LRF i Huddunge-Enåker,alltså Gun, som arrangerar).

Vi hamnade i Gävle. Först var det tågmuseum. Där köpte jag två jättestora, jättefina affischer att sätta på väggen. Så här i efterhand undrar jag lite hur jag tänkte? Vill jag verkligen ha två stora affischer i min lilla lya med SJ-reklam på??? Nja...

 

Sedan åkte vi till fängelsemuséet. Det var riktigt spännande. Klart sevärt! Om än en smula makabert. Ruskiga historier fick man sig till livs där.

 

 

Efter det åkte vi vidare till en gård i Hille med caféverksamhet, loppis och traktormuséum. Trevlig ställe!

 

Väl tillbaka i Huddunge fick jag göra en akututryckning till Lagbo Gård eftersom Dotran ringde och lät riktigt "ämlig" i luren. Hon hade, på årets varmaste dag, mjölkat varma kor i en varm lagård, varit ute och sprungit 6 km efter det, vickat runt traktordäck och släpat frontvikter i träningssyfte, innan hon sedan motade in alla varma kor i den varma lagården för kvällsmjölkningen. Hon fick ju förstås värmeslag/vätskebrist så mamsen fick rycka in och assistera. Trots att kopigan var rätt däckad kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite kul att mota lite kor (hög nostalgifaktor). "Kopigan" fick i allafall vatten, läsk, och kaviarmackor av sin ömma moder och repade sig så småningom.

Årets varmaste dag avslutades med kvällsdopp och termoskaffe i Råksjön tillsammans med Raggarfamiljen och Svante, Björnarborna och Hallsjöbonden. Jaa...sämre kan man ha det...

...och den årliga Tjejfesten hos Biggan! Lika roligt varje gång!! (kan inte skriva mer om denna kväll! Det som händer där stannar oss emellan...hihi)

 

Fasligt sjå med semester faktiskt. Men roligt är det!! Senaste veckan har flugit förbi med ett späckat schema av allehanda aktiviteter.

I fredags var det PowerMeet i Västerås. Strandskatan fick äran att få tillgång till en plats i baksätet på Raggarbrudens Buick. Det tackar jag för. Konstaterade att vi är väldigt städade PowerMeetbesökare. Vi drack kaffe istället för öl och vi talade i samtalston istället för att skrika, vi satt på varsin campingstol vid sidan av vägen istället för att springa runt på gatorna och framför allt BEHÖLL VI KLÄDERNA PÅ!!!! Kan ju förstås vart Raggarbrudarnas och min närvaro som fick pojkarna/männen/gubbarna att vilja dra ner byxorna ....eller promillehalten i blodet....vad vet man??

Många fina bilar var det i allafall....och många skrothögar...och svensson.bilar...

Jag tyckte nog ändå att den största fröjden för ögonen var de CYKLANDE POLISERNA!!! Ojojoj...där gick allt tanten i gång ;)

 

Idag har jag lärt mig två saker. För det första: Ha ALLTID en välladdad mobiltelefon när du ska ut i skogen och leta efter "hittaut-nummer" och lita inte alltid på ditt annars förträffliga lokalsinne. Och förresten lärde jag mig en sak till: Ta ALLTID med kaffe om du tänker gå vilse.

Nu missade jag alla de sakerna men nu TÄNKTE jag ju inte heller gå vilse....bara blev så.

 

Eftersom jag har det så bra så jag har semester så hade jag bestämt att ägna mig åt http://www.hittaut.nu/uppsala och leta på några nummer i Lunsens naturreservat. Första numret var jättelätt. Andra numret fanns efter ca 2 km promenad och var lite klurigare att hitta. Tredje numret skulle sitta några hundra meter från stigen vid ett surhål och en bergknalle. Jag letade och letade men hela skogen var full av surhål och bergknallar så jag hittade inte pinnen med numret någonstans. När jag gav upp hittade jag inte stigen heller. Men eftersom jag visste var jag kom ifrån (trodde jag ja) så gick på "känn" . Över bergknallar och genom surhål, över bergknallar och genom surhål, över bergknallar och genom surhål....men INGEN stig. Runkeepern talade om för mig att jag gått 8 km och då kom jag på att jag skulle kolla på mobilen var jag var....då dog den....Jag gick över sjuttioelva bergknallar till och genom lika många surhål i någon timme till men ingen stig. Vid det taget höll jag dessutom på att svälta ihjäl.

Men så som en uppenbarelse såg jag en hittaut-pinne. Den pinnen jag inte hittade tidigare och FAST jag hade gått i en timmes tid BORT från den??? Lite hopp om livet fick jag och tänkte att NU vet jag ju var jag är åtminstone. Så jag tog ny riktning mot stigen. Över bergknallar och genom surhål...och JOHEJSAN...efter en kvart var jag tillbaka till pinnen IGEN??? Vafan, tänkte jag, gick jag fel??? Så knallade jag iväg igen och samma visa hände igen, efter en kvart var jag åter tillbaka vid pinnen. Då tänkte jag att det var dags att koncentrera sig och tänka till ordentligt. Satte mig ner, studerade kartan NOGA (surhål och bergknallar överallt både på kartan och i verkligheten) Kollade solen, men igenmulet så det var omöjligt att se mellan trädtopparna. Kollade noga om det såg upptrampat ut åt något håll (jag kunde ju inte vart den enda människan som letat efter den hittaut-pinnen) Så tog jag ett nytt beslut och gick. Och jaa, efter en stund kom jag ut på stigen igen. Jag var RÄDDAD!!!

Efter några km till efter en stig, som även den gick över berghällar och genom surhål, beslutade jag mig för att jag hade fått nog för i dag. Fyra timmar hade jag irrat runt och fått skavsår på kuppen.

Jag hann hem innan jag svalt ihjäl med (fast det var på vippen) och väl hemma serverade jag mig en stor kopp kaffe och en ostmacka och kände mig nästan lite upprymd över mitt lilla äventyr. Kanske åker jag dit och tar de andra numren i morgon :)

 

 

 

 

Kors i taket och över under alla under....jag har sprungit. Eller ja...joggat åtminstone. Av två själ har jag gjort det. Dels för att det anses nyttigt. Dels för jag tänkte SPRINGA i mål i på vårruset i vår. Och med mina riktiga 4-5 joggingturer i benen undrar jag nu detta: När ska det bli kul????

Alla springmänniskor säger ju att det är så fantastiskt roligt att springa och jag tycker att det är en plåga från första steget till det sista. Alltså flera tusen steg av plåga och leda. Först när jag kommer hem och slår mig ner i trädgårdsstolen och slår av "RunKeepern" tycker jag att det känns bra.

Men jag kämpar på i hopp om att även jag ska kunna säga "DET ÄR JU SÅ ROOOOOOLIGT ATT SPRINGA"!!!