Strandskatan

Jag börjar inse att jag anammat det där med vardagsmotion riktigt seriöst. Det verkar som jag tar varje tillfälle som ges att få några extra steg i benen.

Det börjar redan när jag ska till jobbet. Då brukar jag kliva upp, mata katten, äta frukost och släppa ut katten. Sedan gör jag mig i ordning för att åka till jobbet. Jag tar "jobbväskan" och går ut. När jag kommer till parkeringen kommer katten oftast jamande och ska in varpå jag tänker jajustja,,,katten! och så vänder jag om och följer katten in. Så går jag tillbaka till bilen. När jag låser upp bilen kanske jag kommer på att jag borde ha jobbnycklarna med också. Går in igen, hämtar nycklarna går ut för att åka. Sätter mig i bilen, Checkar klockan på mobilen...mobilen? var är mobilen??? Går in igen...letar efter mobilen,...lite föööör länge (hittar den oftast på elementen på toan)...kollar tiden. Sen förstås! Springer ut till bilen. Åker till jobbet. Springer in på jobbet för att hinna i tid. Hur mycket extra vardagsmotion ger inte det???

Lika är det när jag ska HEM från jobbet. Då plockar jag ihop mina saker, säger hejdå, går till bilen. Väl i bilen så tänker jag....jajustja...NYCKLARNA!! In igen, hämta nycklarna, ut till bilen en andra gång för att upptäcka att man inte har riktiga skor på sig utan de illgröna jobbtofflorna i plast. In igen, byta skor, ut till bilen, och kanske åka hem (om man inte glömt något mer förstås)

 

Jag tillämpar vardagsmotion när jag handlar också. För att få så mycket motion som möjligt när man handlar ska man alltid ta en liten korg som man bär. hur mycket man än behöver handla. Sedan tar man inte med någon inköpslista utan handlar med känsla och association. Med det menar jag att man går in i affären och ser något som verkar gott, exempelvis inlagda rödbetor. Man tar en burk och tänker att pölsa till rödbetorna skulle inte vara helt fel (mot charken), Så tänker man att tänk vilka fläckar det kan bli av rödbetor, jag kanske måste köpa en ny disktrasa ( avdelnningen för städartiklar). Appropå trasa, jag ska ju bort i helgen, jag borde gå och titta på något snyggt att sätta på mig istället för min vanliga gamla trasa (varpå man byter till en annan affär). När man botaniserar bland klänningarna kanske man tänker, undrar om man får något tilltugg på festen? Jajustja...tugga...jag måste ha en ny tandborste (byta affär igen). Hittar en grön och fin tandborste, grön som gräs...korna äter gräs...mot mjölkavdelningen. Och så där håller det på och när man väl är färdighandlad så är korgen så tung att varje meter man förflyttar den är ett kraftprov och många många extrasteg har man gått.

Väl hemma visar det sig dock att man bara har med sig hälften av vad man egentligen behöver fast ändå dubbelt så mycket varor. Jaja...vardagsmotion får man i alla fall!

 

                                                                   Ha'de bra // Strandskatan

 

 

Idag är det min son Johans födelsedag. Han fyller 24 år. 

 

 

Det är också Johans farmors sista dag i livet. Hon blev 74 år.

 

Sov i ro, kära farmor Gunhild. Nu får du vila....

 

 

Jag är ju inte bara "fröken", jag är ju "discokula" också. I alla fall i dag. Så i dag när jag skulle åka till jobbet tog jag inte på de vanliga kläderna. Jag öppnade garderobsdörren och letade runt efter det mest glittriga jag hade. Det blev en guldig topp, en tröja med silverpaljetter, en alldeles för kort svart kjol med lite glitter i och de festigaste strumpbyxor jag hittade. silvernagellack och lite glitterspray i håret. Och ett par stora örhängen förstås....och smink. Min jobbarkompis Rasmus sa att jag såg ut som någon som klädde sig utan att vara medveten om sin ålder. Och jooorå...kan nog hålla med. Jag såg ut så som en åttaåring skulle kunna tänkas klä sig. Haffat de finaste utan att ha någon som helst tanke på om det vare sig passade sig eller passade ihop.

Fast barnen på jobbet tyckte att jag var JÄTTEFIN!!! De var förresten också fina. Fina klänningar, våfflat hår, och spindelmannen kunde man bland annat se skuttande runt på dansgolvet.

Jag kände mig helt rätt ända till klockan tre och discot var slut. Då kände jag mig HELT FEL!!! Jag hoppades verkligen att alla föräldrar som hämtade sina barn KOM I HÅG att vi hade haft disco och det var därför fröken såg ut som en diskokula. För säkerhetsskull så PÅMINDE jag alla föräldrar som tittade lite fööör länge på min utstyrsel.

Efter jobbet åkte jag och handlade med dragkedjan på jackan uppdragen under hakan, strumpbyxor med guldgirlanger (kjolen var för kort för att överhuvudtaget synas under jackan) och glitterspray i håret. Säkert Coops mest pimpade kund. 

 

 

 

Nä, nu får det vara nog med glamour, nu åker myspyjamasen på.

Jag kan inte låta bli att dra med handen över smalbenet. Där finns nämligen en väldigt öm bula, stor som en ägghalva. Orsaken till bulan är ouppmärksamhet, eller felplacering av parkbänk, eller mobiltelefonen eller möjligtvis en kombination av allt detta. Det som är aningens synd är att bulan inte har blårödlila färg. Det hade känts bättre om det såg ont ut också. 

Bulan uppkom iallafall i dag när jag med relativt hög hastighet, gick ner för yttertrappan på jobbet (i mörker), rundade trappäcket, tog riktning mot parkeringen, ögonen fastnaglande i mobilen, och så SMACK...gick jag rakt in i änden på bänken (nu skulle man ju vilja skylla på att bänken inte brukade stå där, men...icke..)

Jag ville GRINA!! Gjorde ju vansinningt ont. Gör förresten fortfarande ont! Så ont att jag måste tröstäta Alladins chokladpraliner som så passande såldes på Ica Väst  (..och NU borde jag få reklampengar) för 29,90. 

mmmmmmm......MARABOBOU...(nu borde jag få ännu mer reklampengar). 

 

Nu ska jag äta mig tjockare och gladare.

 

 

Jösses, klockan tio i dag satte jag mig i soffan med en kopp kaffe och då hade jag hunnit öppna på jobbet och jobbat en timme, tvättat bilen, åkt med bilden på kontrollbesiktning och vart och simhallen och simmat en timme.

Nu är jag ledig till klockan ett, sen jobba till halv fem och så bostadsrättsföreningsmöte i huset.

Joråååsåatt.....det rullar på..

Om nu någon annan lyckas vara i ett ovanligt effektivt flow och precis som jag får en massa tid över så kan jag rekommendera två bloggar som man med nöje kan läsa. Den ena bloggen skrivs av min dotter Hanna och under namnet Bondblod och den andra av min "extradotter" Kristin som skriver bloggen Krissw. Båda är de sprungna ur den uppländska myllan i slutet på åttiotalet, fick sina skrubbsår på knäna av samma lekar, gick på samma dagis, gick i samma skola, umgicks med samma kompisar, var bästisar ibland, var verkligen inte bästisar ibland. Deras vägar har med tiden ringlat i väg åt olika håll och vart de är på väg får väl framtiden utvisa. 

Själv känns min väg som en motorväg....spikrak, enkelfilig och snabb...joråååminsann...efter en sådan här morgon sååå.              

                                                                                          Ha´de så bra// Strandskatan

Var på Julmarknad på Taxinge slott i går. Köpte en getost av blåmögelkaraktär till mig själv och en strut päronkonjaksfudge till en arbetskamrat som satt lätt dreglande och med drömmande blick talade om den när han hörde att jag skulle på julmarknad.

Nu törs jag ju inte riktigt svara för smaken på konjaksfudgen efter att ha förvarat dem en halv dag i samma påse och stanken som mötte mig när jag öppnade påsen var...vad ska man säga....MÖRDANDE!!

Nåväl, Bara att hoppas på det bästa!

 

 

 

Jorååå...inte för att jag vill skryta...(eller JOOO det vill jag) ..men man sprang väl HEEELA spåret idag med då. Eller joggade iallafall. Eller masade mig fram i en takt strax över promenadtakt. Men ändå... :) :)

 

 

 

 

 

Jag har sedan ett par månader vart en ganska flitig besökare i simhallen ett par förmiddagar i veckan eftersom jag har förmånen att börja jobba ganska sent vissa dagar. Simma en timme fram och tillbaka, fram och tillbaka, längd upp och längd ner, kan vara nog så tradigt. Men det händer alltid något där som roar mig en smula. Idag var det ovanligt mycket folk där. Två skolklasser och bara en bana öppen för oss motionsimmare. Efter en stund öppnas ytterligare två banor och sedan byter de skyltar på banorna och den forna motionsbanan förvandlas till en snabbana. Det uppmärksammas dock inte av de två äldre damer som blev kvar i den banan när alla vi andra bytte. De simmar vidare, sida vid sida och pratar, pratar och pratar med varanadra.

Snart kommer en slimmad ung man på ca 20 år i simglasögon och badmössa (brukar betyda att man är SNABB). Han ställer sig på kanten och ska precis kasta sig i på ett sådant där elegant sätt som snabba simmare i simglasögon gör då de två pratande damerna kommer guppande. Han hejdar sig och väntar och jag antar att han tänker att de vill simma fram till änden av banan innan de byter. Men de ser honom inte utan vänder håll och guppar långsamt vidare nästa vända. Killen ser lite besvärad ut och nu kliver han i vattnet och står och väntar i änden på banan i stället. Damerna kommer tillbaka men ser liksom inte killen iallafall utan vänder om ytterligare en gång. Han ser mycket besvärad ut, tittar hjälplöst mot badvakterna som inte ser hans dilemma. Han byter till vår bana och efter ena kanten börjar han simma en sådan där perfekt ljudlös plaskfri supersnabb crawl bland alla oss andra vanliga bröstsimmare.Han måste ju dock stanna varje varv för att kolla att ingen är ivägen för honom.Han sneglar då hela tiden mot snabbanan. Det ser ut som han tänker: "ska jag våga säga åt tanterna?" Själv tänker jag också att jag kanske ska göra tanterna uppmärksamma på att de simmar i fel bana för att hjälpa killen som är sååå besvärad. Nu kom jag fram till killen innan där han stod i ena änden av bassängen och kollade fri väg och sneglade på tanterna. Jag sa till killen att jag tror du kan säga åt dom för jag tror de bara inte har uppmärksammat att de bytt skyltar på banorna för de verkar väldigt inne i sitt samtal. Jo, sa killen, jag kanske ska göra det. Jag vänder håll och i ögonvrån ser jag killen simma över till snabbanan igen och när tanterna närmar sig hör jag ett:"Ursäkta mig, men..." Tanterna börjar kackla ännu mer, ber tusen gånger om ursäkt och byter förstås bana.

Då ser jag en annan tant, lite sportigare tant i simglasögon, i motsatta änden av snabbbanan komma, kliva upp på kanten och plumsa i helt utan att se den försynte snabbsimmande killen som ljudlöst forsar fram genom vattnet. Stackarn tänkte jag, även om hon var snabbare än de första tanterna var hon ett STORT hinder (de krockade i princip) Fast hon tyckte tydligen inte att hon var det för hon sa åt killen att vi ryms väl här båda två. Jovisst, sa killen...röd i ansiktet. Och tur var väl det för DEN tanten var inte att leka med.

När jag strax efter gick upp ur vattnet och in i duschrummet så kom hon också medan jag var kvar (hon var tydligen inte så uthållig iallafall). Där fanns också ett gäng yngre glada tjejer i tioårsåldern. Ni kan ju tänka er hur det kan låta med ett gäng glada tjejer med höga gälla röster i ett kalt kaklat duschrum. Oj, vad tanten blev arg. Skällde ut de stackars tjejerna efter noter för att de väsnades. Stackars tjejer, de såg helt förskräckta ut, och det gjorde nog jag med förresten. Jag tänkte att det var väl en himla tur att den försynte killen i snabbanan gick med på att dela bana med henne, annars vet i gudarna hur det gått.

Ser fram mot nästa simpass. Undrar vad  det kommer att hända för spännande då?

Dags för jobbet....Hörs!!                              

 

                                     //Srandskatan