Strandskatan

Okey, det kanske inte är världens mognaste grej att blogga. Men nu är det ju så att jag är en människa som alltid skrivit en del. Det är som ett behov.
De flesta dagar i mitt liv har jag nämligen plitat ner några rader om vad jag gjort och hur jag mår och hur jag känner. Somliga dagar har det blivit riktigt långa berättelser. Jag vet att min far också gör det och jag vet att min farmor gjorde det, och jag känner en hel del andra som gör det samma. De pinsammaste dagböckerna är gömda någonstans och de andra har man lagt på hög. Jag antar att efter min död kommer mina kvarlevande närstående sitta och gotta sig i dessa. I både de pinsamma och det mer vardagliga. Den dagen har jag inte ens chans att förklara mig och i dessa är verkligen utlämnande.

Man kan väl kalla det dagbok.

Jag gör det nu också, i en lite annorlunda form. Det här skriver jag på datorn, rakt ut i cyberrymden. Det läses av folk här och nu. Jag kan, om det behövs, försvara det jag skriver. Jag tvingas tänka efter vad jag kan delge andra och vad jag bör behålla för mig själv. Inget som jag skriver här kommer att komma fram i efterhand och få folk och må dåligt, bli ledsna eller förvånade. Ändå tillgodoses mitt behov av att skriva och i viss mån lätta mitt hjärta.

Man kan väl kalla det blogg.

Fick ett påpekande här om dagen om hur jag bara kunde blottlägga hela mitt privatliv. Nu råkar mitt privatliv vara så oändligt mycket mer än det jag skriver i den här bloggen. Det är så mycket jag undanhåller er så ni kan inte ana...
Hittills har jag mest skrivit om små saker som sker under några minuter under några dagar. Jag har inte skrivit så mycket om vad jag tycker, känner och tänker om det runt mig och om världen i stort. Inte ännu i alla fall...

Allt jag skriver om är sant, men jag skriver inte om alla sanningar.....

                                                                                         Over and out // Strandskatan