Strandskatan

Har jag sagt A får jag väl säga B...alltså berätta om torsdagens besök på Samariterhemmets mammografiavdelning.

Klockan nio satt jag då åter i det "andra" väntrummet bland alla motortidningar(?) och väntade med lätt nervositet på vad som skulle hända. Jag hade ju egentligen ingen aning men trodde det var ett nytt cellprov som skulle tas. Det gjorde jag ju sist, och det var ju inte så farligt fast det verkade otäckt innan.

Snart kom en lika rar sköterska som sist och hämtade mig och jag blev visad in i ett rum. Hon förklarade att idag skulle de ta ett vävnadsprov och då får man lokalbedövning, de lägger ett snitt där instrumentet förs in och de norpar med det en bit vävnad. "Aaaajjj...tänkte jag, det här vill jag inte vara med om!" 

En ny snäll rar doktor kom ganska snart och berättade i DETALJ vad som skulle ske. Sedan utförde han allt som han berättat om och talade hela tiden om i DETALJ vad han gjorde. Bedövningen gick bra...jag blundade. Jag blundade fortfarande när han berättade att han lade ett snitt. Jag blundade fortfarande när han berättade att han förde in vävnadsprovtagarinstrumentet och berättade att det skulle smälla till som en häftpistol när själva provet togs, Han till och med provsmällde den vid mitt öra innan så jag skulle känna till ljudet och inte bli rädd. Det gjorde inte ont med man kände hur de "bökade", det spände, det tog tid, sköterskan torkade blod och jag blev illamående, och kallsvettig och tänkte,,,,nu svimmar jag! Doktorn och sköterskan tänkte också att" nu svimmar hon" och blev ännu mer snälla och rara. Häftpistolssmällen kom iallafall efter en halv evighet och jag fick en  kompress och en ispåse på såret och doktorn och sköterskan gjorde sitt bästa för att jag inte skulle vare sig kräkas eller svimma och pysslade om mig på bästa sätt. Sedan blev jag omplåstrad och fick vatten (så jag inte fick för mig att svimma igen) och den rara sköterskan satt och pratade med mig en stund innan jag fick resa mig. Två veckor skulle nu det här provet ta innan jag får reda på något,  Antingen kommer det ett lugnande svar eller en ny kallelse. Bara att vänta och se...

Eftersom jag inte skulle få lyfta med vänsterarmen på ett par dagar och kände mig rätt omtöcknad så ringde jag till fösrkolan och sa att jag inte kunde komma. Jobbade på Fritids på eftermiddagen och det var en riktig prövning det. Ont som bara den! (tur att det finns alvedon)

Dagen efter mådde jag ganska bra igen.