Fingerramsa
Sonen d.y sitter och rabblar fingerramsan:
Tummetott, Slickepott, Fuck-you-fingret, Gullebrand och lilla Vickevire......
Making babies
Victoria...förlåt
Angelina...förlåt
..... jag har utnyttjat era män!!! För att göra barn...
Men ska man ägna sig åt att göra barn vill man ju ha en viss kvalité på avelsmaterialet.
David är ju en talangfull man (och snygg), och inte hade han någon dotter heller, så klart man ställer upp.
Brad är ju numera lika mycket känd för att vara en superfarsa som han är för sina filmroller, så han fick bli mitt nästa val. Lite förvånande var väl att lillebror blev rödhårig.Undrar om det är efter far eller mor....
Angelina...förlåt
..... jag har utnyttjat era män!!! För att göra barn...
Men ska man ägna sig åt att göra barn vill man ju ha en viss kvalité på avelsmaterialet.
David är ju en talangfull man (och snygg), och inte hade han någon dotter heller, så klart man ställer upp.
Brad är ju numera lika mycket känd för att vara en superfarsa som han är för sina filmroller, så han fick bli mitt nästa val. Lite förvånande var väl att lillebror blev rödhårig.Undrar om det är efter far eller mor....
Barnuppfostran
Jag vet inte..jag tror det gått fel någonstans...
Antingen ska jag se mig som en duktig morsa som lyckats med mina barn...ELLER ..som en dålig morsa där barnen får ta hand om allt...
Sonen d.y kommer in i mitt rum när jag ligger i min säng med datorn på magen och kollar runt lite. Jag hade tagit ett litet (ett väldigt litet) uppehåll från mitt tentapluggande.
Sonen: Jag har städat ute i hallen..fast de e din tur...du kan komma och sätta upp din tavla som ligger på bordet.
Jag: Näää..jag pluggar ..(nödlögn)
Sonen: Jaha..men du borde röja lite här inne iaf!! (han tittar med avsmak på min klädhög och alla mina anteckningar och artiklar som ligger omkring mig)
Jag: Inte nu...pluggar!!
Sonen: Ähh...jag går ut och krattar löv nu.
Antingen ska jag se mig som en duktig morsa som lyckats med mina barn...ELLER ..som en dålig morsa där barnen får ta hand om allt...
Sonen d.y kommer in i mitt rum när jag ligger i min säng med datorn på magen och kollar runt lite. Jag hade tagit ett litet (ett väldigt litet) uppehåll från mitt tentapluggande.
Sonen: Jag har städat ute i hallen..fast de e din tur...du kan komma och sätta upp din tavla som ligger på bordet.
Jag: Näää..jag pluggar ..(nödlögn)
Sonen: Jaha..men du borde röja lite här inne iaf!! (han tittar med avsmak på min klädhög och alla mina anteckningar och artiklar som ligger omkring mig)
Jag: Inte nu...pluggar!!
Sonen: Ähh...jag går ut och krattar löv nu.
_ _ _ _
För övrigt längtar jag till i morgon eftermiddag. Då har jag skrivit den här förbaskade tentan. Det ska firas :)Lite jobbigt dåråå..
Man kan bli knäckt för mindre....
I min ägo har jag en sådan där knep&knåp-knut, bestående av sex små träklossar som ska sättas ihop på ett visst sätt. De där träbitarna har alltid legat i en liten porslinsask som jag liksom knuten fått av en äldre släkting för många år sedan. Grejen med den där knuten är att jag ALDRIG fått ihop den.
Här om dagen kom lilla Ell, snart elva år, och frågade om hon fick sätta ihop den. -Varsågod, sa jag, och tänkte att jaja..hon måste ju få försöka, men klara det, det gör hon aldrig.
Så satte hon sig där då, vid mitt skrivbord, med klossarna och började på. Hon mumlade lite under tiden. Kunde urskilja fraser som: den ska nog va där..och där ska va en sån...hmm..den där ska va såå....SÅDÄRJAAA!!!
Vadå sädärja??!! Min nyfikenhet tvingade mig att titta hur det gick, och tamesjutton, hade inte flickungen satt ihop knuten!!!! Den där förbaskade knuten som jag aldrig klarat!! Jag är ju iallafall vuxen, jag är ju iallafall en yngre och femininare upplaga av Einstein, jag har ju iallafall haft den där knuten i många år...jag är..jag har...jag...ääsch!!
(misstänker att hon är något slags underbarn, det MÅSTE bara vara såå..visst måste det?).
Hennes syster lilla Emm, sju år, är också en rolig och smart unge. Vi pratade om solbränna och Snoken sa att jag hade fräkniga armar. Då säger Emm: -Men kolla på mej då...ja e alldeles VIT!...ja e ...PYTTEBRUN!!!
Det tycker jag var ett bra ord. Det ska jag som sällan blir brun använda mig av. Pyttebrun.
I min ägo har jag en sådan där knep&knåp-knut, bestående av sex små träklossar som ska sättas ihop på ett visst sätt. De där träbitarna har alltid legat i en liten porslinsask som jag liksom knuten fått av en äldre släkting för många år sedan. Grejen med den där knuten är att jag ALDRIG fått ihop den.
Här om dagen kom lilla Ell, snart elva år, och frågade om hon fick sätta ihop den. -Varsågod, sa jag, och tänkte att jaja..hon måste ju få försöka, men klara det, det gör hon aldrig.
Så satte hon sig där då, vid mitt skrivbord, med klossarna och började på. Hon mumlade lite under tiden. Kunde urskilja fraser som: den ska nog va där..och där ska va en sån...hmm..den där ska va såå....SÅDÄRJAAA!!!
Vadå sädärja??!! Min nyfikenhet tvingade mig att titta hur det gick, och tamesjutton, hade inte flickungen satt ihop knuten!!!! Den där förbaskade knuten som jag aldrig klarat!! Jag är ju iallafall vuxen, jag är ju iallafall en yngre och femininare upplaga av Einstein, jag har ju iallafall haft den där knuten i många år...jag är..jag har...jag...ääsch!!
(misstänker att hon är något slags underbarn, det MÅSTE bara vara såå..visst måste det?).
Hennes syster lilla Emm, sju år, är också en rolig och smart unge. Vi pratade om solbränna och Snoken sa att jag hade fräkniga armar. Då säger Emm: -Men kolla på mej då...ja e alldeles VIT!...ja e ...PYTTEBRUN!!!
Det tycker jag var ett bra ord. Det ska jag som sällan blir brun använda mig av. Pyttebrun.
Ojojoj dååå.
Jobbat i dag med. Den här arbetsdagen gick fort. Särskilt eftermiddagen. Anledningen till det var att det hände så mycket fast jag bara hade fyra barn att hålla ordning på. Fast just dessa fyra barn var faktiskt inte så lätt att hålla ordning på. Det är fyra kavata nyinskolningar.
När vi var inomhus så ägnade sig två grabbar åt att boxas. Det ansåg de att de fick för det fick de göra hemma. Det trodde jag inte på utan förklarade tålmodigt att man INTE får boxas. Så fort jag vände ryggen till pucklade de på varandra. Slutade naturligtvis med att den ena fick en rejäl snyting och det blev gråt och tandagnissel ett tag.
Jag fick nog och sa att vi skulle gå ut och leka för det höll för en gångs skull uppe. Då var det plötsligt fyra barn som tyckte det var väldigt onödigt med stövlar och galonisar. Det regnade ju inte!! Återigen förklarade jag pedagogiskt och tålmodigt varför och lyckades få på de små telningarna sina regnkläder. När vi väl kom ut var det ju solsken och hur varmt som hellst. Stackars barn!
Snart störtade samma barn som tidigare fått en snyting ner från klätterställningen. Pang sa det bara och så låg han som en platt padda med ansiktet i marken och armarna rakt ut. Jag fick först en lättare hjärtattack men den lindrades när jag såg att han alla tänder satt på plats och han såg ungefär ut som tidigare. Men näsblod blödde han och en bula i pannan fick han.
Under tiden hade en annan av pojkarna smitit iväg. Han hade kommit på att han faktiskt var nödig så han stod helt enkelt och kissade mot förskolans husknut. Det är vid sådana tillfällen man är glad att det inte kom en förälder precis.
Efter insidenten med klätterställningen övertalade jag jag telningarna att cykla istället, varpå pojken som redan var skadad cyklade snabbt som attan upp på rullstolsrampen och ut på trappen. Han svängde ju lite tvärt förståss. Cykeln for ju ner för trappen förståss. Pojken också förståss. Jag fick ytterligare en hjärtattack. Pojken hände det ingenting med. Han reste cykeln och trampade vidare...
Då gick vi in. Spelade memory. Förlorade STORT mot fyra stycken femåringar. Vissa dagar har man lite sämre flyt än andra...det bara är så...
När vi var inomhus så ägnade sig två grabbar åt att boxas. Det ansåg de att de fick för det fick de göra hemma. Det trodde jag inte på utan förklarade tålmodigt att man INTE får boxas. Så fort jag vände ryggen till pucklade de på varandra. Slutade naturligtvis med att den ena fick en rejäl snyting och det blev gråt och tandagnissel ett tag.
Jag fick nog och sa att vi skulle gå ut och leka för det höll för en gångs skull uppe. Då var det plötsligt fyra barn som tyckte det var väldigt onödigt med stövlar och galonisar. Det regnade ju inte!! Återigen förklarade jag pedagogiskt och tålmodigt varför och lyckades få på de små telningarna sina regnkläder. När vi väl kom ut var det ju solsken och hur varmt som hellst. Stackars barn!
Snart störtade samma barn som tidigare fått en snyting ner från klätterställningen. Pang sa det bara och så låg han som en platt padda med ansiktet i marken och armarna rakt ut. Jag fick först en lättare hjärtattack men den lindrades när jag såg att han alla tänder satt på plats och han såg ungefär ut som tidigare. Men näsblod blödde han och en bula i pannan fick han.
Under tiden hade en annan av pojkarna smitit iväg. Han hade kommit på att han faktiskt var nödig så han stod helt enkelt och kissade mot förskolans husknut. Det är vid sådana tillfällen man är glad att det inte kom en förälder precis.
Efter insidenten med klätterställningen övertalade jag jag telningarna att cykla istället, varpå pojken som redan var skadad cyklade snabbt som attan upp på rullstolsrampen och ut på trappen. Han svängde ju lite tvärt förståss. Cykeln for ju ner för trappen förståss. Pojken också förståss. Jag fick ytterligare en hjärtattack. Pojken hände det ingenting med. Han reste cykeln och trampade vidare...
Då gick vi in. Spelade memory. Förlorade STORT mot fyra stycken femåringar. Vissa dagar har man lite sämre flyt än andra...det bara är så...
