Strandskatan

Man kan bli knäckt för mindre....
I min ägo har jag en sådan där knep&knåp-knut, bestående av sex små träklossar som ska sättas ihop på ett visst sätt. De där träbitarna har alltid legat i en liten porslinsask som jag liksom knuten fått av en äldre släkting för många år sedan. Grejen med den där knuten är att jag ALDRIG fått ihop den.
Här om dagen kom lilla Ell, snart elva år, och frågade om hon fick sätta ihop den. -Varsågod, sa jag, och tänkte att jaja..hon måste ju få försöka, men klara det, det gör hon aldrig.
Så satte hon sig där då, vid mitt skrivbord, med klossarna och började på. Hon mumlade lite under tiden. Kunde urskilja fraser som: den ska nog va där..och där ska va en sån...hmm..den  där ska va såå....SÅDÄRJAAA!!!
Vadå sädärja??!!  Min nyfikenhet tvingade mig att titta hur det gick, och tamesjutton, hade inte flickungen satt ihop knuten!!!! Den där förbaskade knuten som jag aldrig klarat!! Jag är ju iallafall vuxen, jag är ju iallafall en yngre och femininare upplaga av Einstein, jag har ju iallafall haft den där knuten i många år...jag är..jag har...jag...ääsch!!
(misstänker att hon är något slags underbarn, det MÅSTE bara vara såå..visst måste det?).

Hennes syster lilla Emm, sju år, är också en rolig och smart unge. Vi pratade om solbränna och Snoken sa att jag hade fräkniga armar. Då säger Emm: -Men kolla på mej då...ja e alldeles VIT!...ja e ...PYTTEBRUN!!!
Det tycker jag var ett bra ord. Det ska jag som sällan blir brun använda mig av. Pyttebrun.