Strandskatan

Efter att ha gått arbetslös (och nu pratar jag avlönat arbete)  i evigheters evigheter har jag idag både:
1) jobbat
2) vart på anställningsintervju

Jobbandet var en akututryckning, de ringde och ville ha mig och jag bytte om och åkte. Stället var ett gammalt invant med gammal bekant presonal och ungar man sett förr.

Ikväll var det så dags för anställningsintervjun!!! På ett ställe jag aldrig varit förrut.
Det var inte annat än det kändes lite pirrigt att sätta sig inför fem okända människor och bli utfrågad. Det kändes som det gick ganska bra. Det var bara en gång som jag blev svarslös och med tanke på vilken fråga det var så skäms jag. Jag svarade plikttroget och sanningsenligt på alla frågor de ställde och så kom de till frågan vad som var min starka sida. Det var lätt tyckte jag (hade förberett mig lite på att den skulle komma), jag sa att jag var ganska tålmodig och lugn. Sen frågade de om mina negativa sidor och jag blev svarslös. Jisses, hur framstår man egentligen DÅÅÅ????? Som en uppblåst egenkär typ utan minsta självinsikt. Jag fick totalt hjärnsläpp. Jag tänkte så det knakade men kom inte på något att säga. Frågan var ju inte ens särskilt svår. I bilen hem gjorde jag listan lång...

-uppblåst
-egenkär
-konflikträdd (enligt Londonpinglan)
-kan inte sjunga (handikap när man jobbar med ungar)
-svårt att hålla ordning
-lite lat
-dålig självinsikt
-fel utbildning för jobbet (jag är lärare, inte fritidspedagog som jobbet gällde)
-trööööög (borde kunnat klämt ur mig något!!)

Vid en eventuell nästa intervju kommer det väl bli tvärtom om frågan kommer. Nu är jag påläst om mina negativa sidor och så frågar de väl om de positiva. Då kommer jag att svara..äähmmm..positiva?...nja...öööhhh...???