Lite grann från ovan
Jag har en egenskap som jag inte riktigt delar med resten av min omgivning och det är den att jag faktiskt inte är höjdrädd. Det är inga som helst problem för mig att klättra upp i höga fågeltorn, på höga stegar eller åka skyift. Ibland brukar jag ju förståss inte erkänna det för det verkar som inte folk begär att en kvinna i min ålder ska klättra högre än en palls höjd ungefär.
För ungefär hundra år sedan jobbade jag som skolvaktmästare. En dag hade en ytterlampa som satt många många meter upp på väggen gått sönder. Eftersom jag inte hade någon i lager så kom min dåvarande arbetsledare ut med en till mig. Gentleman som han var erbjöd han sig också att byta den åt mig. Nej, inte behövs det sa jag, men han envisades och jag sa " Tack tack". Nu var ju problemet det att det där med höjder inte alls vara hans grej. Han kravlade sig upp på den mer och mer darrande aluminiumstegen, bytte lampan och krälade sig ner på en stege som vibrerade om möjligt ännu mer för hans ben darrade så. Väl nere rann svetten av honom och han var likblek i ansíktet. Det vara bara att leda in karln i peronalrummet, lägga honom i soffan och hälla i honom ett glas vatten. Stackarn..och allt det där för han tyckte att jag stackars väna kvinna inte borde utsättas för sådan otäckheter.
Under senaste veckan har huset målats av yngste Sonen, några slavar och mig. För att underlätta arbetet lånades det in en typ av skylift att sätta i lastaren på traktorn. De höjdrädda ynglingarna använde sig av den. Nog för det var läskigt, men de behövde ju inte hissas ända upp... Själv stod jag på marken och målade för ingen begärde ju att tant Strandskata skulle behöva upp på stegar och höga höjder.
En dag när de utsatt sig för den hemska faran att lyftas lite högre för äventyrets skull och upptäckt hur hemskt läskigt och otäckt det var så frågade dom mig lite stöddigt om jag ville prova. Till deras förvåning sa jag "javisst". Jag klättrade upp i korgen och sa " lyft nuråå". Och de lyfte och jag sa "upp, upp". Ändå upp i toppen hissade de mig och jag tyckte inte det var någonting att 'oja' sig över. Jag passade på att ta några kort med mobilen när jag endå hade lite utsikt.
Nedanför stod Sonen och slavarna och med gapande munnar av förvåning och med en viss avundsjuka hör jag de mumla..."Va, faaan???!!!!"
Men vad gööör dom...hundarna??!!
Slaven tycker Strandskatan är väldigt modig
Huset
