Äre nått som går eller...?
Häromdagen fick jag ett mess av missB som löd: Ville bara meddela att jag återigen boat i soffan med en bruten fot.
Som ett par sanna vänner åkte då Londonpinglan och undertecknad dit med en termos kaffe, två kantareller och foten av en Karjohan. Svamparna var en kryapåsig-present (jaja..vi tyckte det var en bra(?) ide' då! ) Synd var det i alla fall om henne för hon har fått en otrevlig ovana med det där att bryta fötter.
När vi satt där hos henne och "uppmuntrade" så ringde plötsligt mobilen och jag hade Sonen d.y i andra änden. Han berättade att han klotat med moppen och allt var bra med moppen men han hade jäkligt ont i armen. Han blev inte bättre, så morgonen efter åkte vi till ortopedakuten, och visst, det visar sig att armen är bruten. Han har nu sin arm i ett litet fint gipspaket.
Konstaterade dessutom att tillbringa 6,5 timmar i ett väntrum med enbart tidningar som Året Runt är väääldigt låååånga timmar. Och då var ju jag ändå pigg och frisk och kry.......
