Strandskatan

Jag har konstaterat att jag är lite sen i utvecklingen. Eller också är det så att jag kör mitt liv baklänges. När jag var liten var jag ganska stor och förståndig. Nu är jag stor men varken duktig eller särskilt förstån
Så länge jag kan minnas har jag alltid jobba på somrarna. Först var det hemma på gården med höbärgning och flyghavreplockning, och senare i en handelsträdgård i flera somrar på raken tills jag fick ett riktigt jobb. Vid 25 var jag småbarnsmor/bondmora/äkta maka och kunde allt om saftning, syltning, hemslakt och korvstoppning. Jag tillverkade egen barnmat, tvättade tygblöjor och sydde vinteroveraller till barnen. Jag engagerade mig i politik och bakade nyttiga limpor under tiden jag lyssnade på samhällsprogram i P1.
Sen en vacker dag så struntar jag i allt det där.. Ungarna har växt i kapp mig. De är lika stora och om möjligt lite förståndigare än deras mor. En sockerkaka har inte bakats på åratal och mat lagar jag högst ett par gånger i veckan. Jag jobbar inte särskilt mycket utan vill helst roa mig både vardag och helg. Från att ha "noll" privatliv har jag nu mitt eget lilla krypin som är BARA mitt. Helt plötsligt har jag ingen aaaning om nationen Sveriges politiska angelägenheter, men jag vet allt om nationerna i Uppsala och vad vin resp. öl kostar på de olika ställena.
Förr bekymrade jag mig över mina barns skolgång. Numera bekymrar sig andra över min skolgång.
Förr hade jag semester..nu har jag sommarlov.
Kan i mina klara stunder oroa mig över framtiden om denna utveckling ska fortgå. Jag kommer antagligen att återgå till barnstadiet. Jag kommer inte kunna klara mig själv, bli matad med färdigtuggad barnmat och få en säng med galler på sidorna så jag inte ska ramla ur sängen.