Strandskatan

Jag har ont i ryggen. Har haft det hela veckan. Och inte har jag gjort något för att förtjäna det heller. Jag bara gick upp ur sängen en dag, och så var en dagen förstörd...och resten av veckan.
Jag tycker ofantligt synd om mig själv. Jag tittar med avund på folk som böjer sig ner och tar upp saker från marken och som sätter på sig skor utan att det verkar bekomma dem det minsta. Och dessutom har jag ju inte haft ont i ryggen sen jag var typ nitton heller. Andra i min bekantsakpskrets brukar ha ont i ryggen lite nu och då, och då är det ju en viss skillnad. Jag menar, de är ju vana....
Folk är ju iallafall väldigt måna om att hjälpa till så gott de kan. Min nyfunne vän Stina som jag bara känner via msn och telefon hade vart så "snäll" att ge mitt mobilnummer till en kille som säkert kunde hjälpa mig sa hon. Och i morse väcktes jag av en sms-signal och meddelandet var från en kille som hört att jag hade ont i ryggen och sa att han fått numret av Stina och att han var bra på massage och att han vill att jag skulle höra av mig. Jag känner mig dock lite skeptiskt och läser in saker mellan raderna. Där tycker jag det står:
"massage...degel...naken...dregel...göra det skönt för dig...dregel..naken jag med...dregel..." 
Kanske jag är orättvis nu, men Stina, har du verkligen träffat killen????
I kväll går en av årets höjdpunkter av stapeln, nämligen logdansen i grannskapet. Jag har sett fram mot den sen jag var där sist (för ett år sen) och så är jag JUSTERAD!!! Så ikväll är det inte klackarna i logtaket som gäller utan det blir att stå någonstans och bara se snygg ut. Kanske jag ska låta mig övertalas till en stilla och lugn dans OM den som bjuder upp skulle råka vara helt oemotståndlig.  Jag får se...
Och kanske ska jag ta mig någon "jäkel" i medicinskt syfte. Det kanske dämpar smärtan och får ryggmuskeln att slappna av....eller...?

Sonen (den nyblivna sextonåringen) var iallafall roligas för några år sedan när han råkade ut för nackspärr och blandade ihop begreppet med ryggskott. Ja, åkomman var ju hemsk, men kommentaren var skön.

 " Jag har så ont...jag har fått ett nackskott"

Nackskott låter VÄLDIGT allvarligt.

Det är min dag i dag..och morsans..så dagen till ära började jag med ett maratonsamtal till mor min. Vi båda är ganska dåliga på att ringa varandra, men när vi väl pratar så gör vi det länge. Faktum är att vi alltid pratar så länge att vi ofta inte ens säger hejdå till varandra. Våra samtal slutar nämligen med att samtalet bryts på grund av att batteriet i någon av våra telefoner helt enkelt laddas ur. När det händer brukar vi alltid se våra samtal som avslutade och efter alla år vet vi nu att det inte rör sig om att den ena eller den andra slängt på luren i örat.

Mina rara barn kom ihåg mig dagen till ära. Äldsta Sonen kom med blomma och tårta och av dem alla tre fick jag en liten nalle med ett hjärta under armen. Gullungar <3

Dagen citat stod Dottern för när hon tänkte ungås med sin kompis som jobbar som församlingsassistent:

" synd att Saras konfirmander tog studenten i dag, annars kunde jag ju fråga henne om vi skulle ut o cykla"

Jag undrar vem som var ute o cyklade jag?
Studenten? Redan?
Försekomna konfirmander Sara har :)

         

Blomman som jag fick av Sonen d.ä            Källardörr till yngste Sonens stuga

I bästa fall brukar vi vara ett gäng som åker och simmar en gång i veckan. Åtminsone ligger vi i minst en trekvart och är dagsformen på topp i en timme. Om det är mycket folk, och om man inte kan simma bredvid någon att snacka med är det i särklass den längsta timmen man kan utsätta sig för. Klockan går verkligen sakta. När man ligger där och sprattlar i sakta mak brukar jag roa mig med att kolla in andra simmare.
Det finns två kategorier av dem. Dels unga grabbar och dels äldre kvinnor. De unga grabbarna ställer sällan till problem. De äldre kvinnorna har en tendens att simma  s a k t a  i  en litet stim och snacka och snacka, så det är rent omöjligt att ta sig förbi. Men det finns ensamsimmare också i denna kategori. En tant guppar runt sakta sakta likt ett flöte. Det ser ut som hon går på botten även om det är omöjligt efter som hon faktiskt inte är bortåt två- tvåoen halv meter lång. En annan tant är väldigt imponerande. Hon simmar så ända in i helsike fort... Och det konstiga är att hon ser helt oberörd ut, vattnet krusar sig knappt runt henne och när hon är klar är hon fortfarande torr i håret. Alltså, den kvinnan måste ha en talang utan dess like.
Vilken kategori tillhör jag själv? Ja, inte är de ju de yngre killarna....

Dagen citat
Dotras prins och jag åker bil från Heby när jag tittar ut i hagarna vid Starfors.

Jag: Undrar om de släppt djuren i hagen... ? 
Hasse: Då ska du se dom som NN har....han har...Harrison Ford...
Jag : Va??
Hasse: Nej, jag menar Hereford (han menade Highland Cattle)

Jag säger bara....Harrison Ford...HA HA HA..ett sånt djur kanske man skulle ha....

Jag tror jag fått en släng av "gammeln"...för det är inte annat än man känner sig aningens sliten efter valborgsmässoafton. Men å andra sidan var det väl en sisådär tjugo år sedan jag firade som jag gjorde också.
Dagen började redan sen förmiddag med picknick i det gröna med Londonpinglan. Vi valde en lugn park med barnfamiljer i uppsjö, nämligen botaniska. Där satt mammor på sina filtar och pratade skit med varandra och pappor som sprang efter sina små telningar så de inte ramlade i dammen. På något vis kändes det som om det hänt en del... När mina barn var små satt papporna och pratade skit om de överhuvud taget var med, och mammorna som spang efter alla barn så de inte ramlade i dammar.
Sedan följde den stora jakten på toaletter, för i botaniska var de låsta!!!! Och på min skola kom man inte in med passerkorten (antar att det berodde på att det var den dag det som det var). Det var nästan så det utbröt lite panik ett tag.
Roligt hade vi iallafall :)
Frammåt kvällen tog vi bussen hemmåt. Käkade sallad hos Raggarfamiljen och for vidare till Sala. Staden var igenproppad av bilar..stora bilar...flotta bilar...roliga bilar...coola bilar...vackra bilar..
Det satt folk på biltak och i bakluckor och det spelades musik och tjoades.
Nästa år kanske ska jag paxa en plats i baksätet på raggarfamiljens Buick (..eller vad SÄGER DU GERT!!!)

Gårdagens citat:
Alice (11 år) : Hur gammal är du?
Londonpinglan: Jag är 36.
Alice: Jaha...jag trodde du var femton eller nått eftersom du sitter och håller på din mobil hela tiden.
.
Förövrigt glömde jag bort att ta bra bilder. Sitta i botansiska som är den vackraste park som finns och lyckas få en bild på himlen, en på Londonpinglan och en på ett buskage...jaja

Botaniska??



Cruising i Sala

Jag börjar få en viss sympati för män, för..
...vi kvinnor kan inte vara lätta att ha att göra med. Jag har haft med mig själv att göra hela dagen, och jag är sååå trött på mig själv.  För det första har jag tjatat på mig själv så jag blivit tokig. Jag tänkte att nu ska jag börja grina också så får jag se hur elak jag är mot mig själv. Sen tänkte jag..NEJ, inte ska jag få se några tårar inte. Så jag prövade med att bli sur och grinig i stället. Vände mig själv ryggen och demonstrerade genom att tiga, när jag tjatade.
Provade på att vara martyr också.Tänkte att nu ska jag allt få se, hur SYND det är om mig. Det lyckades förvisso riktigt bra...jag tyckte synd om mig själv en lång stund...
Men ingenting har bitit på mig..jag har inte fått ett dugg gjort i dag.

Jakten på den perfekta solnedgången skedde i Håsbäcksdalen i går. Med våra nya fina vita joggingskor travade vi backe upp och backe ner bland vitsippor och avgrundsstup i väntan på att Londonpinglan kunde ta den perfekta bilden.
Själv väntar jag mest på vitsippsexplosionen som brukar infinna sig under denna tid på året (lite tidigt ännu). Så vackert så man tamefan blir religiös...
Appropå högre väsen (eller lägre), så har speljävulen sparkat till mig i arslet med sina klövar (eller vad han nu har längst ner på benen). Allt som oftast slutar mitt skrivande vid datorn med ett på tok för långt besök på www.blip.se, och så sitter jag där och skjuter bollar, bombar symboler, bygger spindelnät, konstruerar långa o många ord, kokar häxbrygder och bygger staplar. Allt görs dessutom på tid och man tävlar med någon annan som man alltid vinner över så länge man inte satsar en krona. Då vänder det alltid...

OM Snoken inte varit snok, utan en hund, hade jag ordnat med en omplacering!!!!
Alternativt en kastrering för att motverka aggressivt beteende.

                                                                        //En för dagen nååååågot irriterad Strandskata

Jaha...nu har man fyllt år igen....29 (för sextonde gången).
Och som vanligt känns det ingenting, jag känner mig likadan som igår fast jag är ett år äldre.
Och firad har jag blivit i dagarna tre, så än en gång , tack så mycket alla snälla.
Londonpinglan och jag hittade årets första blåsippor idag under vår "pratpromenad". Så vackra, så vackra!!!. Men var är tusslilagon? Brukar inte de titta fram först av alla?

Over and out // Strandskatan

Det var inget aprilskämt!!! Nya IKEA i Uppsala har slagit upp sina portar idag. Och sugen på premiärer som man är så var ju naturligtvis Londonpinglan och jag där. Stooort kändes det och jordgubbscheesekaken i caféet var delikat. Några fynd gjorde jag dock ej, men Londonpinglan shoppade loss bland fotfilar och våtservetter.

Jag lurade de små skolbarnen idag genom att upplysa dem om att eftersom det så ofta är tjafs om att de behövde ytterbyxor på sig på rasterna, så hade vi på gårdagens konferens beslutat om att dra in samtliga raster till sommarlovet. Då skulle vi ju också få mer tid till allt som vi inte hunnit i matteboken och på arbetsschemat. De oskyldiga eleverna satt och gapade som små fågelholkar när jag till slut triumferande utbrister: "APRIL APRIL!!!!" Lite hämd var det inbakat i skämtet också, för en liten rackarunge springer fram till mig direkt på morgonen och glad i hågen och säger: "fröken.. titta.. en ekorre! Huvudet går runt som en karusell på mig och jag utbrister : VAR?? VAR ÄR EKORREN??? Då hör jag den lilla illbattingen ropa: APRIL APRIL..HAHA!!!!!

Vilken rolig dag jag hade igår!!!!
Postfröken och jag bestämde oss för att åka och hälsa på M som vi inte sett på år och dar. Sist jag såg M var på hennes bröllop (tror jag) för tolv år sedan. Vi ringde inte före utan vi bestämde att vi bara skulle åka dit och kolla om hon var hemma. När vi närmade oss Tierp började vi bli lite fundersamma, det kan ju hända mycket på tolv år. Men hon bodde kvar och hon var PRECIS sig lik. Vi var också PRECIIIIS oss lika påstod hon. Nice..man ser ut som bara lite över trettio alltså :).
Det blev mycket prat....i timtal. Men man måste ju både avhandla vad som hänt sedan sist och prata gamla minnen.
Nu lovade vi oss själva att träffas lite oftare. Och mer än var tolfte år borde man väl kunna ses.

Så här såg Postfröken och M ut  1983. Lika snygga än i dag... om inte snyggare ;)